Göteborgsposten – 12 februari 1869, sida 1

Mannens läppar darrade synbarligen och han stammade — Må den första brödbit jag får i munnen qväfva mig om jag sagt er en enda osanning! En enda! vänta skall ni få höra. Domaren framtog ur lådan formarne af fotspåren, som Lecoq åstadkommit och visade dem för mördaren. Ni har förklarat att de båda qvinnorna voro växta som dragoner ... Men se sådana små fötter dessa stora qvinnor haft. De voro svarta som mullvadar, påstår ni, ett vittne skall säga er att den ena af dem var liten, hade en angenäm röst och var blond. Hans blick sökte mannens. Då han funnit den, tillade han långsamt: — Och detta vittne är kusken, hvars vagn de båda slyktingarne togo på rue de Chevaleret... Dessa ord tycktes verka som ett dunderslag på den anklagade; han bleknade, vacklade och nödgades stödja sig mot väggen för att ej falla. Ahl! ni har sagt mig sanningen, fortfor den obeveklige domaren; hvem var då den man som väntade på er under det ni var i ÅPeppardosan?? Hvem var den man som efter er arrestering vågade intränga i värdshuset för att der hemta något föremål som var komprometteraude, utan tvifvel ett bref, hvilket han visste skulle finnas i enkan Chupins förklädsficka? Hvem var denne djerfve och tillgifne vän som spelade drucken till den grad naturligt, att stadssergeanterna blefvo narrade och inspärrade honom tillsammans med er? Kan ni påstå att ni ej med honom