Göteborgsposten – 12 februari 1869, sida 1

— Se der hvad som händer, yttrade han i det han vände sig ej till domaren utan till Lecoq, se der hvad som händer när man söker efter stjernor midt på ljusa dagen. Ah! herr polisagent, det är nödvändigt att vara slug, men ej på det sättet... Sanningen är att då man satte in mig i vaktkontorets fångrum var det syrtioåtta timmar, af hvilka tretiosex tillbragts på jernvägen, som jag ej varit afklådd på fötterna. Mina fötter voro röda, uppsvällda och brände som eld. IIvad gjorde jag derföre? Jag slog vatten öfver dem... För öfrigt, om jog har en mjuk och hvit hud, är det derföre att jag vårdar min person ... Dessutom har jag i likhet med de festa personer af mitt yrke, nästan alltid tofflor ... Det är dock sannt, att jag då jag lemnade Leipzig hade stöflor på mig och att herr Simpson gaf mig detta gamla par som han ej mer begagnade. Lecoq slog sig för bröstet. — Så dum jag var, tänkte han, så tanklös, förblindad ... När denne man, som är slug som en räf, såg mig hopsamla dessa smutskorn, anade han min afsigt, han sökte en förklaring och fann den... och denna förklaring är antaglig, en jury skulle ej ha något att invända mot den. Herr Segmuller tänkte ungefär pa samma sätt. Men han var hvarken öfverraskad eller modfälld af den anklagades sinnesnärvaro. — Låtom oss fortsätta, sade han. Vidhåller ni era påståenden? — Ja, min herre. — Nåväl! jag nödgas säga er att ni ljuger.