Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 1

här i staden under veckan fr. o. m. d. 1 t. o. m. d. 7 d:s innehåller följande: Sjukligheten som förut, temligen betydlig. Inom enskild praktik mest gängse sjukdomar voro i följande ordning: katarrher och luftrörsinflammationer, betydligt öfvervägande, diarrheer samt halsflusser; mindre allmänna voro: rheumatismer, nervfebrar, lunginflammationer och gastricismer; i spridda fall förekommo: gastriska febrar, tarminflammationer, strupkatarrher och kikhosta. Å Allmänna och Sahlgrenska Sjukhuset var sjukantalet d. 7 dennes: å medicinska atdelningen 83, å den kirurgiska 79 och å barnbördsafdelningen 13. Under veckan hade å medicinska afdelningen inkommit 27, hvaraf 12 nervfebrar. ÅA Majornas sjukhus: sjukantalet 24, hvaraf under veckan inkommit 5. A Garnisons-sjukkuset: (uppgift icke inkom men). Å Barnsjukhuset: sjukantalet 25. A hurhåset: sjukantalet 70, deraf under veckan inkomna 11. A Försörjningshusets sjukhusafdelning 92, afdelning för sinnessjuka 23 och barnhusafdelning 8; summa 123. Å Cellfängelset: sjuke 5. A Epidemiska sjukhuset 8 fall af koppor. Ilögtidlig begrafning. I går vid middagstiden invigdes fru Euphrosyne Abrahamsons stoft åt det sista hvilorummet. Ett ansenligt antal sörjande anförvandter och deltagande vänner hade samlats i sorgehuset och färdades ut till Mosaiska församlingens kyrkogård i en snart sagdt oöfverskådlig file af vagnar. Såväl utanför sorgehuset som å kyrkogården hade samlat sig talrika menniskoskaror, hvilka med synbar rörelse betraktade det långa sorgetåget. I begrafningskapellet hade infunnit sig en kör af damer och herrar, hvilka före och efter det varma och i högsta måtto gripande liktalet af d:r M. Wolff, under ansörande af dir J. Czapek och med ackompagnement af blåsinstrumenter afsjöngo en vacker psalm ur Mosaiska förs:s psalmbok. Kistan bars derefter till grafven, der en manskör under anförande af dir. I. Sandström uppstämde Geijers herrliga hymn: Stilla skuggor. Innan det mörka jordtäcket sänktes öfver den t ånga boning, hvarest nu, för alltid kallt och stelnadt, hvilade ett hjerta, som en gång klappade så varmt för det ädla och sköna i menniskolifvet, bredde sig deremellan en tät matta af friska blommor, hvars kalkar gnistrade alt sorgens dyrbara diamanter — tåra. Så ville den sörjande skaran ännu i grafvena öppnade famn skänka ett sista saknadens minne åt sin så uppriktigt begråma älskling1 Musikaliska Akademien. Vid förl. vecka i konservatorium förrättad inträdesexumen till de olika klasserna med sökande, såväl gamla som nya elever, inskrefvos efter aflagda prof i andra afdelningens praktiska