Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 3

Smånyheter från Paris. (Efter en korresp. till en utl. tidning.) Bland de litterära nyheter som i dagarne lemnat pressen finnes en som väckt utomordentligt stort uppseende och som mycket omtalas i tidningarne. Det är Lhistolre du second empire at Taxille Delord, en af Siccles medarbetare. I inledningen, som onekligen är verkets intressantaste del, ger författaren en förträffligt klar framställning af det andra kejsardömets upprinnelse. Ilan försöker att visa de händelser, hvarur det framgått, ger en intressant skildring af Louis Napoleons misslyckade upprorsförsök i Strasbourg och i Boulogne, och framställer derefter hans strider mot den konstitutionella monarkien, mot republiken 1848 och slutligen hans definitiva seger 1852. Derpå följer berättelsen om de händelser, som förefallit under kejsaredömet intill 1869. Förf. stöder sig hela arbetet igenom på officiella dokumenter och afbåller sig i allmänhet från personliga reflexioner och sjelfständigt bedömande af förhållandena, han kritiserar icke, han berättar och när han här och der tillåter sig en personlig anmärkning, är den naturligtvis i liberal anda. Boken har på mycket kort tid vunnit en utomordentlig spridning, de första upplagorna äro redan utsålda och i de liberala bladen är den föremål för de mest smickrande omdömen. Attregeringens organer förbigå den med tystnad, är väl öfverflödigt att tillfoga. Detta är emellertid icke det enda tecken till att det politiska lifvet här vaknar med förnyad styrka; det visar sig ännu tydligare inom pressen. Antalet af politiska tidningar växer med hvarje dag. Det ör en formlig Feuillomaniesom man här säger. Konkurrensen öfvergär allt, som man kan tänka sig. Det är icke nog med att tidningarne söka öfverträffa hvarandra i format, typografisk utstyrsel och i underrättelsernas nyhet och intresse, att Gaulois ger ett praktfullt album som gratispremie eller att Paris erbjuder sina årsabonnenter en loge i första raden till en extrarepresentation på Italienska operan. Man har drifvit det ännu längre och det är den nyligen uppsatta Le National, som har löst det stora problemet att så att säga utlemna tidningen alldeles gratis. Den säljes öfverallt för 5 centimer änskönt den är politisk och sålunda betalar 5 centimer i stämpelafgift för hvarje nummer. De 5 centimer som man betalar äro sålunda icke mer än hvad stämpeln kostar, sjelfva tidningen har man för ingenting. Frågar nu någon, huru redaktionen kan stå sig på denna affär, så måste jag erkänna min okunnighet i detta hänseende; man har beräknat att den måste sätta till ett par millionar franes om året och ju flera abonnenter sim tidningen får, ju flera nummer som säljas, dess mera måste sättas till. Man påstår emellertid att det är några rika kapitalister i det liberala lägret, som beslutat att genomföra företaget till hvad pris som helst. Den enda tidning, som hittills gått fri för denna konkuriens, är den gamle Charivari. Men dess gyllene tid är nu också förbi. Det har uppstått två nya tidningar i samma genre, den ena, som illustreras af den bekante tecknaren Cham, vill vara en parisisk Punch? och kallar sig La bourse comique; den andra, som redigeras af Figaros qvicke kronikör Ch. Joliet och som beskyddas at en rik amerikanare, heter La Carricature och hotar att bli en farlig konkurrent till Pierre Vöårons tidning. 0. . 5