Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 1

Mindre Teatern. Salongen var i går ej så talrikt besatt, som man kunnat vänta, då Runebergs namn stod på programmet öfver den sceniskt poetiska juvelen Kan ej!, hvars longörer i så rikt mått uppvägas af språkets fägring och af de kraftigt, men godmodigt tecknade karaktererna. Den gamle v. Danns roll utfördes af hv Sjöberg, en verkligt solid skådespelare, som alltid vet att gifva färg åt den figur han har att framställa. Om hr S. denna förtjenst oaktadt ej förmådde att i går så dominera publiken, som denna roll gitver sin innehafvare tillfälle till, torde detta böra tillskrifvas hans något stela anlete och kanske väl monotona organ, hvilka omständigheter motverka det mimiska spel, som är nödigt i en pjes, i hvilken dialogen är så betydelsefull som här. Allt erkännande dock åt hr Sjöbergs aktningsvärda bemödanden! Julias roll hade lemnats åt fru Tibell, hvilken, såsom vanligt, inlade ett nytt bevis på skådespelerskans talang, inskränkt dock af en naturell, hos hvilken det naiva, vekt och på samma gång skälmskt qvinliga, som här erfordras för en verkligt fängslande framställning, aldrig fullt erhåller uttryck, som gör att spelet blir otvunget, framsprunget ur inre, motsvarande kärna. Vi skulle dock göra orätt i att icke ätven här erkänna aktningsvärda bemödanden. Öfriga medspelande fyllde mer och mindre godt sina biroller, men i det hela så att den vid detta sällskap vanliga goda ensemblen ej heller nu förnekade sig, om än spelet ej förmådde höja sig till full nivå med den poesi, som gör Kan ej så värderikt, nästan ensamt stående i den på svenskt språk skrifna dramatiska litteraturen. Efterpjesen Han bedrar sin hustru, hvars något långsläpiga handling endast kan motvägas genom ett godt spel, utfördes med vanlig