Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 1

af Gaulois. Jag är fullt och fast öfvertygad om, att kejsardömet icke kan fortvara, om det ej lyssnar till ingifvelserna från en oberoende och frisinnad press ... Man straffar oss, i det man proklamerar vår oskuld; ty om vi varit fördömliga, skulle pligten bjudit dem att öfverlemna oss åt domstolarne. Hvarför slån j oss: — Derför att! — Detta är de uppretade qvinnornas sista argument; uttrycket för dessa små oursäktliga och otyglade vredesanfall, som Tacitus sammanfattade i tvenne ord: Muliebris impotentia. Må vara. Vreden är ett tecken till svaghet. Man vet det alltför väl. Dessa herrar vid administrationen hafva kanske sina skäl att tro sig vara svaga; men vi, som äro starka i vårt medvetande och i vår goda mening, vi skola ej hängifva oss åt vreden. Från och med i dag, tills den stund då vi skola åter inträda inom den gemensamma lagens råmärken, skall jag hvarje afton, på denna plats, nelskrifva min ödmjuka mening om de offentliga angelägenheterna. Ger ni mig carte blanche? Jag lofvar icke att försona le Gaulois med den osynlige fiende, som min sista artikel kommit att rusa fram; men jag förbinder mig att uttömma en säck full med sanningar, utan att ådraga er ogillande af denna intelligenta och finkansliga allmänhet, som dömer journalisterna, prefekterna och sjelfva konungarne. Detta var vinsten af undertryckningen.