Göteborgsposten – 9 februari 1869, sida 2

— 2——— ——— — Ah! förstå mig rätt, herr domare! Mitt åliggande är att hålla tal till publiken, att puffa, som man säger, och utan att smickra mig har jag en viss talang deri. Herr Segmuller strök sig om hakan som han brukade göra, då han trodde sig få hugg på en anklagad. — I så fall, sade han, så tordes ni ha godheten visa ett prof rå er talang. — Åh! utbrast mannen som tycktes tro att det var ett skämt, åh!... — Jag upprepar min begäran, återtog domaren. Mördaren gjorde inga invänningar. I samma ögonblick antog hans rörliga ansigte ott fullkomligt nytt uttryck, en egendomiig blandning af dumhet, oblyghet och ironi. I brist på trollstaf, tog han en lincal på domarens byrå och med en gäll och skärande röst började han : -Iyustna musik! ty nu, mina damer och herrar, är timman, minuten och sekunden inne för denna storartade representation af en teater utan like i verlden hvad beträffar lindansning, luftsprång och alla andra öfningar som fordra smidighet, vighet och styrka. De förnämsta artister i denna gren af konsten, hvilka i Europas kufvudstäder haft äran... — Det är tillräckligt! ... afbröt domaren, det der går bra på ert modersmål, men på tyska?... — Naturligtvis talar jag landets språk. — Låt höra då! befallde herr Segmuller, hvars modersmål tyskan var. Den anklagade förändrade ännu en gång min. Han antog ett uttryck af komisk värdighet, och utan skugga af tvekan återtog han i den mest pompösa ton: