Göteborgsposten – 4 februari 1869, sida 2

gräl med honom, han var ensam mot tre personer, det syntes nog att han ej hade någon nåd att vänta af röfvare som... Hon tvärtystnade, helt försagd, och förebrådde sig utan tvifvel att hon lemnat sin tunga för fritt lopp. Men hon kunde hoppas att domaren ej märkt det. Ett kol hade fallit ned från kaminen, han hade tagit eldtången och tycktes vara fullt sysselsatt med att flytta upp det nedfallna kolet. — Hvem kan säga mig, mumlade han i halfhög ton, hvem kan garantera mig för att det icke tvärtom är denne man som anfallit de tre andra? — Jag, förklarade enkan Chupin i bestämd ton, jag svär det! ... Herr Segmuller reste sig åter upp, till utseendet så förvånad som möjligt. — Huru kan ni veta det, yttrade han, huru kan ni svära på det? Ni var i ert rum när tvisten började. Allvarlig och orörlig på sin stol jublade Lecoq inom sig. Han fann det vara ett vackert resultat naan kommit till, att den gamla skrymterskan blifvit förledd till motsägelse. Han tänkte äfven att det var tydligt att de voro i hemligt förstånd med hvarandra. Utan ett hemligt intresse skulle den gamla värdshusförestånderskan ej så oförsigtigt ha tagit den anklagades försvar. — Men, återtog domaren, ni talur förmodligen efter den kännedom ni har om mördarens karakter, ni är sannolikt bekant med honom? (Forts.)