Göteborgsposten – 4 februari 1869, sida 1

— Nog om det förflutna, sade han. För närvarande är ert värdshus ett tillhåll för missdådare. Er son är anklagad för sin fjerde förbrytelse och det är bevisadt att ni gillat och uppmuntrat hans dåliga böjelser. kr svirdotter har genom ett underverk förblifvit hederlig och arbetsam, men också har ni till den grad misshandlat henne härför att poliskommissarien i distriktet måst träda emellan. När hon lemnade ert hus ville ni behålla hennes barn . .. utan tvifvel för att uppfostra det på samma sätt som ni uppfostrat dess far. Nu, tänkte den gamla qvinnan, vore rätta ögonblicket att taga tårarne till hjelp. Hon tog upp sin näsduk och försökte genom en energisk gnidning mot ögonen att framlocka en tår... Förspilld möda, hon skulle lika lätt kunnat framlocka en sten derur. — Jag olyckliga! suckade hon. Att misstänka mig för att vilja förföra min sonson, min stackars lille Toto, till hvad som ondt är!... Jag skulle då vara värre än de vilda djuren, jag skulle då vilja bereda förderfvet åt mitt eget kött och blod!... Men dessa utgjutelser tycktes blott göra ett obetydligt intryck på domaren, hon märkte det och bytte derföre hastigt om taktik och ton. Hon förnekade ej någonting direkt, men kastade hela skulden på ödet, som är så orättvist, som gynnar somliga, ofta i intet afseende bättre menniskor, men sänker andra i förderfvet. Ack! hon tillhörde de menniskor, som ej voro gynnade, hon hade alltid varit oskyldig, men alltid förföljd.