Göteborgsposten – 3 februari 1869, sida 2

2Qcrmccee— — — a — g9 a —— we WsSs2W— — drtbeteb beraknås Ul Cl KOSTHAd al C:a 23,000 rdr. Rättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. Slutförhör hölls i går med häktade kontorsvaktmästaren Anders Johansson, skomakeriarbetaren C. F. Kindlund och fiskhandlaren Nilsson, tilltalade för stölder å spinneriaktiebolaget Ahlafors magasin samt misstänkta för att hafva anlagt den å samma magasin timade eldsvåda. Vid förra förhöret hade värdshusvärden Niklas Eriksson på Lilla berget, hos hvilken Johansson och hans sällskap haft sitt tillball. omnämnt att Johansson vid ett tillfälle yttrat, det han hade penningar att fordra af handl. Jonsson på Kallsäs. Denna uppgifts riktighet förnekades då af Johansson, men vid protokollets justering i går förklarade Johanssoa — som förmodligen kommit att tänka på det ifrägavarande uppgift alltför mycket bekräftade handlanden Jonssons vittnesmål om att han köpt garn af J. — att ban ingalunda förnekat detta. Tvärtom var det sannt att han vid ett tillfälle sagt detta, men orsaken härtill hade varit att han behöft låna penningar af Eriksson, hvilken han förut var skyldig 100 rdr, och derföre sökt att stärka Erikssons förtroende till hans kompetens att få låna äunu mera. Då han ej under sådane förhållanden visste hvad han skulle hitta på, hade han uppgifvit nämnde historia för Eriksson. Polismästaren yttrade, det han trott, att Johansson nu skulle öppna sitt hjerta; så syntes dock oj vara fallet. Men hvar skulle väl Kindlund och Nilsson ha fått så mycket garn, som de afsatt, om ej genom Johansson? — Det känner jag ej till, svarade Johansson med sin orubbliga fräckhet. Från poliskammaren härstädes bade efgått skrifvelse till kgs bshde i Karlstads län med begäran om upplysning angående den garnaffär, som handelsbolaget Skoglund och Berglund haft med häktade Kindlund. Hvad som med anledning häraf inhemtats, ösverensstämde hufvudsakligen med hvad K. förut uppgifvit. Vid denna expedition hade K., liksom förut, sagt, att han sålde garnet för en handlande, hvilken befunne sig i svår penningeforlägenhet. På polismästarens fråga, hvem som hade lärt honom att använda denna historia, pekade Kindlund till svar på Johansson. — Gud hjelpe mig för de lärobarn jag fått en på hvardera sidan! utbrast Johansson. Det torde böra anmärkas, att ehuru J. med ett ständigt aktgifvande på sig sjelf ihärdigt fortsätter sitt nekande, trotg de klaraste bevis emot honom, så antyda dock hans uttryck, liksom hans ton, klarligen en stor brottsling. Det röda håret, den bleka fråkoiga hyn, de vattenblåa ögonen, de låga anletsdragen, bidraga ej till att förhöja hans yttro. Blott tvenne personer hade till forhöret igår blifvit inkallade, och ingendera hade något af vigt att meddela. Förre månadskarlen Joh. Olsson hade varit mycket tillsammans med Johansson och ofta hjelpt till med arbeten på Ahlafors magasin, men sade sig allrig ha märkt något misstänkt. Andra uycklar till magasinet än kontorets bade han aldrig sett J. inneha, Då J. reste hem julaftonen bar Olsson upp hans nattsäck till bangarden, men ehuru denna natisäck var så stor att den kunnat innehålla någon garnbundt, trodde han att den blott innehållit kläder. Dagen före afresan hade Johansson sagt att han bl a. äfven på sin resa skulle inkassera penningar. Denna uppgift erkände Johansson och sade att han sedan tre eller fyra år halt att fordra 50 rdr af en bonde i Uddevallatrakten. Skuldsedeln för detta belopp innebade hans fader. Det var denna fordran han sagt sig ämna indrifva. Bryggaredrängen Johannes Andersson hade vid ett tillsfallo 1867 eller 1868 på våren, på Erikssons värdshus hört Johansson och en skeppare Carolus Andersson tala om bomullsgarn. Vittnet frågade, hvad Johansson begärde för bomullsgarn, och svarade denne härpå att han toge 9 å 10 rdr bundten, samt tillade att om vittnet hade 6: 75 eller 7: 75 öre (vittnet mindes ej rätt hvilketdera) skulle han kunna få en bundt. Som vittnet ej hade penningar, blef dock nogenting af affären. Johansson sade sig ej komma i håg något sådant. Polismåstaren anmärkte att detta ej vore underligt då man haft så vidsträckta bomullsaffårer som Johansson, men tillade att rabatten synes ba varit den vanliga. Ofvannämnda vittnet Olsson hade sett att Johansson i ep skrubb, som han disponerade i tamburen till Ahlafors kontor, hade åtskilliga smärre bunatar m. m., men trodde ej att de innehollo bomullsgarn. Polismästaren hemställde till Kindlund huruvida han ej tyckte det vara besynnerligt att eldsvådan Just skulle ioträffa, då det behosdes att garnstölderna skulle döljas samt erinrade honom om, att ingen varit närmare om anläggandet af elden än just K. sjelf, Johanssons förtroligaste vän. Kindlund såg slagen ut, men förnekade fortfarande all vetskap om eldens anläggande. Målet blef derefter remitteradt till rådhusrätten och Johansson, Kindlund samt Nilsson återforpassades till cellfångelset. I förliden vecka inkom hos värdshusföreståndaren Thode vid Kaserutorget en person i sällskap med tvenne and:a, af hvilka den ene var en artillerist, och begärde förtåring. Då liqviaen siulle ske, framskickades artilleristen af den okande för att verkställa densamma med hvad som syntes vara en femriksdalers-sedel och hvilken han fromtog ur sin portmonnä. Hr Thode fann dock genast, att sedeln var en falsk sådan, förfärdigad i likhet med Örebro ensk. banks femmor. Då hr T. anmärkte detta, tog den okände genast tillbaka sedeln och lemnade fram en äkta sedel. Polis blef efterskickad och den okände uppgaf sig vara förre landtsoldaten A. Johansson Murs från S xdräga i Mark. Sodela eade han sig ba sätt i mellangift aftonen förut, då han i skymningen af en okänd person iillbytt sig ett fickur, bvilket han sedermera törsålt för I rdr. — Det var