Göteborgsposten – 3 februari 1869, sida 1

han skulle bli — ungefär på samma sätt som hpärhusden är jägarens medarbetare. Hans yttre öfverensstämde fullkomligt med vaktmästarens uppgifter. Uppriktigheten och välviljan stodo aftecknade på hans breda ansigte och i hans milda blå t ögon. Den unge polisagenten tinkte likväl att det kunde vara oklokt att sätta fullkomligt förtroende till dessa yttre tecken på välvilja. Han hade ej alldeles orätt. Herr Segmuller, som var född i trakten af Strassbourg, visste att vid utöfningen af sitt grannlaga kall draga fördel af detta öppenhjertliga ansigtsuttryck som tillhör Elsass blonda barn, nästan utan undantag, men som ofta är en bedräglig mask hvilken döljer den yttersta slughet. segmuller var begåfvad med ett genomträngande förstånd, men hans system — hvarje domare har sitt — var att alltid visa godmodighet. Under det att vissa af hans embetsbröder voro hårda och skarpå som det svärd man satt i handen på rättvisans gudinna, låtsade han en enfaldig lättrogenhet, utan att dock allvaret i hans karakter såsom domare åsidosattes deraf. Men hans röst hade en så faderlig ton, han visste såväl att under en slöja af enfald dölja fintligheten i sina frågor och vigten af de svar han fick derå, att den som var föremål för ransakningen glömde att hälla sig på sin vakt, och när den anklagade tyst lyckönskade sig öfver domarens beskedlighet var han redan fast. Det skulle väckt misstroende om en sådan man haft en mager och allvarsam sekreterare; derföre hade han skaffat sig en som var så godt som en karrikatyr af honom i