Göteborgsposten – 3 februari 1869, sida 1

—— — A ASs — —— gen uppstått, hvars nöjaktiga lösning med ej ringa uppmärksamhet afbidas. Förliden sommar afled en förmögen, här bosatt man. IIan var ogift. I sitt upprättade testamente hade han förordnat, att större delen af hans förmögenhet skulle tillfalla en liten gosse, som dock ej bar hans namn. Modren till gossen skulle årligen uppbära en lifränta. Men han har tillika uttryckligen förordnat, att hon inom en viss bestämd tid efter testators dödsfall skulle aflemna gossen att uppfostras genom tvenne 1 testamentet namngifna personers försorg. Om modren vägrade att fullgöra denna föreskrift, så skulle den förmögenhet, som skänkts gossen, på det sätt tillfalla riksarkivet, ätt den årliga räntan skulle användas för utgifvande af äldre historiska handlingar. Emellertid har modren, förledd af dåliga rådgifvare, envist vägrat att utlemna gossen till deras omvårdnad, hvilka i testamentet uppgifvits, och tiden inom hvilken denna föreskrift skall vara fullgjord, är längesedan tillärdalupen; gossens rätt är således genom modrens halsstarrighet förlorad. Riksarkivets rättighet till förmögenheten är obestridlig. Men bör denna rättighet göras gällande? För att undvika allt klander, lärer riksarkivarien, omförmälande i hvad skick saken befinner sig, hos K. M:t ingått med hemställan huru råtteligen bör förtaras. Häromdagen åtföljde jag en af mina bekanta, som skulle hyra en våning för att bosätta sig här. Våningar i mängd äro lediga, men han hade kommit i valet och qvalet, och i närheten af Skeppsbron ville han nödvändigt bo, ty han är affärsman. På förslag hade han en våning vid Tyska stallplan i ett hus som tillhör tyska församlingen, hvars styresmän aldrig säga upp sina hyresgäster, så länge de vilja bo qvar och erlägga hyran ordentligt. Från Tyska stallplanen, ett litet irreguliert torg, gingo vi in på en liten gårdsplan och upp i huset n:r 22, en temligen gammal, kuriöst uppförd, men solid byggnad, som, i parontes sagdt, i flera år hyrts al en nyligen atliden vinhandlare, hvilken tillika på äldre dagar ifrigt slog sig på studiet af — isländskan. Den lediga våningen var belägen en trappa upp. I förstugan öfver begge dörrarne voro två utmärkt fina basreliefer, troligen i marmor, anbringade. Föreställ er min förvåning, då vi inkommo i en stor, hög, nästan fyrkantig sal, der de breda fönsterna stego ända upp till taket, der golfvet bestod af gamgarne voro i väl skulpterade guldramar anbringade syperba oljemålningar och der i midten af det i stuck arbetade taket en stor magnifik plafondmålning, färgerna ännu friska, var anbringad. Denna våning, yttrade jag till den som visade oss rummen, Ämåtte ha varit bebodd af en rik man eller af en stor konstvän. — Ja, blef svaret, salen mal ek, ännu väl bibehållet, der i alla väghar varit Ehrenstrahls atelier! Ehrenstrahl dog 1698. Man kan med visshet antaga, att ingen annan konstnärs atelier här blifvit så väl bibehållen. Min vän, hyresgästen, som är en praktisk man, kunde alls icke försona sig med en sal, der hans stora ljuskrona ej fick hängas upp i takets medelpunkt. Jag lyckönskar Göteborg, som får upp: kets andra stad i ordvingen, den första i afsecnde på rikedom och public spirit, bör erlitvas af hr Knut Forsbergs stora idöer. Kibjuda ett vidsträckt fält för hr Forsbergs talang att försköna. Hans sätt att framställa sina åsigter är i hög grad originelt; men de prosaiska stockholmsboarne har han just icke lyckats att upplifva vid de offentliga föredrag han här hållit. Det är dock ej hans, utan vårt fel; vi ha aldrig riktigt kunna följa med honom. Grosshandl. Schwans bortgång har åstadkommit en lucka bland bankofullmäktige. I banken är han ganska svår att ersätta. Schwan var visst icke någon bank-karl, men en egenskap, som bra mycket närmade sig en törtjenst, besatt han. Sedan riksbankens verksamhet utvidgades, måste äfven den sätta sig i berö1 1 1 1 12—