Göteborgsposten – 2 februari 1869, sida 1

med sig om propositionen, slog sig igenom sastän illa rifven, dels af hr Ridderstad, som undervisade honom huru en representant skulle iakttaga parlamentarisk takt, och derefter af hi Key, som visserligen icke heller var nöjd med den k. propositionen, långt deritrån!, men som ogillade hr Larssons råa uttryck, påminnande likväl om eden blanka spadens företräde framför dynggrepen, när man vill undanrödja gamla och ingrodda missförhållanden. Kom så turen till hr Jöns Päursson. Åtven han hade insatts i strykklassen. Han tål inga ordnar och hade motionerat om deras afskaflande. Får gå! Men något kraftigt motiv skulle anlitas, något, för att begagna Spurlings ord i Pasqvilet: bitande, slitande, rifvande, och så sade han i motionen, att skurkar och bedragare belönades med ordnar. Afven honom tog hr Hedlund om hand, gillande dock motionens syfte, men ogillande på det aldra strängaste de ovärdiga och skamlösa utlåtelser, hvartill J. P. gjort sig skyldig. At hr Hedlunds yttrande sörekom, såsom ansåg han att tonen trån Jöns Pährssons plats alltid skulle vara rå, men att den nu varit mera rå än vanligt. Hr Ridderstad var icke skonsammare, och då Jöns Pährsson fick ordet, så gjorde han först en betydelsefull ryckning på ryggen, innan han medgaf att äfven han hade fått stryk; äfven han skyllade på okunnighet, hans afsigt hade ej varit att förnärma någon o. 8. v. I anledning af frih. Liljencrantz motion om handelsoch sjöfartstonden, gjorde statsrådet Adlercreutz åtskilliga anmärkningar, och betonade, att om motionen bitv:ls, så blef följden deraf att regeringen urståndsattes att vid oförutsedda händelser och missöden skyndsamt träda emellan med hjelp, erinrande att ofta var snar hjelp en dubbel hjelp. Jag auser mig böra nämna, att de begge statsråden hrr Berg och Adlercreutz, hvilka sedan förliden riksdag inträdt i konseljen, begge hafva yttrat sig i riksdagen och äro utmärkta talare.