Göteborgsposten – 29 januari 1869, sida 1

W WWWLk ————Z. väcka oro genom det inzrepp i eganderättssörhållandena, som den skulle åsyfta, och å andra sidan hos i ne vilseförda bönderna väcka förhoppningar, som aldrig kunde realiseras. En sådan utredning af eganderättsförhållandena, som komitto skulle åstadkomma, skulle dessutom på annat sätt vinnas genom de ifrågasatta fastighetsböckerna, för införande hvari en fullständig utredniog af hvarje egendoms laga åtkomst måste föregå. Och om något hemman sku!le med orätt hafva kommit i godsegarens händer, så egde dep, som derpå trodde sig hafva anspråk, rätt att vända sig till vederböravae myndigheter, som nog skulle fälla med rättvisan öfverensstämmando utslag. Motionen stred dessutom mot regeringssormens 16 8, som bjuder, att hvar och ea skall dömas af den domstol, hvarunder han rätteligen hör och lyder, och säledes ej af någon extra kommission, hvilken dessutom ej skulle kunna skaffa sig nödiga handlingar, ty egarne behöfde endast ställa sig på possessionens lugna grundval och vägra att framlemna eganderät:shandlingarne till någon annan än vederbörlig domstol efter i laga ordning väckt käromal. Helt annat hade varit, om motionen afsatt att genom lagstiltningsätgärder bereda en bättre ställning icke allenast åt de skånska landtbönderna, utan äfven åt dem i det öfriga Sverige, ty dertill hade representationen varit fullt befogad, och det hade äfven varit en fråga, som varit förtjent af dot största behjertande. Altskilliga märkliga upplysningar om de ifrägavarande oroligheternas uppkomst meddelades dessutom af grefve Posse, som dock, såsom administrator af en större egendom hvarå dylika tilldragelser egt rum, ej ville yttra sig i sjelfva hufvudsaken. Upphofsmannen dertill vore den beryktade s. d, korporalen Tullberg. Den apparat, hvaraf han begagnat sig, vore ganska enkel, Först och främst hade han skaffat sig den s. k. Tullbergs jordebok, och priset för att få söka upplysningar i den var till en början bestämdt till 50 rdr, men hade sedan stigit. Vidare hade han till skrifvarebiträde en piga, vid namn Metta Märtensdotter, och bon, som var bekant med alla förhållanden på orten, var åter den, som öfvertygade bönderna, att de, för att få visshet i saken, borde laga, att de finge se i nämda jordebok. För att sedan skaffa dem eganderätt till hemmanet fordrar han 100 rdr, hvarpå en ansökning om skatteköp skrifves och afslåg alla instanserna igenom. Vidare intalar han dem, att de aldrig kunna vinna eganderätt om de uppfylla sina skyldigheter och icke göra alla sina 8 tillgångar på ett eller annat sätt oåtkomliga U. den deraf blir åter lagsökning och vräkning. Sjelf hade tal. 120 anhångiggjorda rättegångar, hvarförutan han sjelf blifvit stämd al några bönder i fråga om esanderätt till bemmanen. Såsom ett prof på det beklagliga tillståndet omnämde han, att ej mindre än 25) bönder nekat för sina namn, oaktadt de blifvit öfverbevisade, och i sammanhang dermed kastade han en blick på det usa tillståndet i skolorna i de socknar, der bönderna voro de räådande. Vidare fördömde han skandalpressens beteende i denna sak, och såsom bevis på dess förbindelser med Tullberg anförde han, att denne en dag, då han varit full, beedt andra tillfälle att få se en af honom afgilven förbindelse att skicka 300 rdr till en af skandaltidni garne i S:ockholm. En annan tidning i Skåne hade uppmanat bönderna att fortfara med att vägra uppfyllandet af sina skyldigheter. Med denna press till bundsförvandt hade rörelsen tilltagit, och man borde akta sig att genom några åtgärder uppmuntra denna beklagliga sinnesstämning, som lätt kunde leda till ett inbördes krig i Skåne. I fråga om den Tullbergska agitationen menade hr Björck, som för öfrigt delade den åsig en, att moi nen på ofvan anförda skäl borde afslas, att Tullberg ej skulle förmå:t fr. mkalla den, om han ej funnit cn lämplig jordmån dels i landtböndernas bet yckta ställning, dels i det förhålinndet, att under danska tiden kronogods blifvit anslagna åt adeln, men ej med så vidsträckta rättigheter öfver bönderna gom hos oss, ty i Danmark hade genom lag förbjudiis att alhysa bönderna och äfven andra s:adganden skett till deras förmån. Trad tionen om, att de der godsen ej anslagits med så full eganderätt som hos 0 s. och exemplet af den danska bondens behandlingvore hufvudgrunden tl Tullbergs framgångar, Lagstiftningen hade felat, som ej under årbuvdraden tagit notis om dessa förhållanden. Bönderna fordrade ej egandvrätt utan endast att ej kunna skiljas från ina hemman, så länge de uppfyllde sina skyldigheter, men i många fall kunde de ej göra sina anspråk gillande förr, än kronan först sramtrådt och vindice at sin eganderätt. Men på motionärens väg kunde in et vinnas, ty den afveke från don lagliga formen. Statsrådet frih. af Ugglas meddelade åtskilliga ningar, hvaraf framgick, att man på grund af ältre lagligen tillkomna stadganden ej skulle ega att snäcka dylika undersökningar längre tillbaka än till 175 och att för tiden derefter det lämpligast skedde Eom myndigheterna, och i detta senare afseende hado 256 ansökningar blifvit af K. M:t i sista hand alslagna, emedan ingen enda belunnits hafva rätten på sin sida. För motionens remitterande yttrade sig deremot motionären sjelf samt hrr Rosenberg, Jöus Pährsson, Per Nilsson i E pö, Sven Nileson och C. A. Larsson cch anfördes såsom hufvudskäl af somliga af dem, att den föreslagna åtgärden skulle lugna sinnena, sedan man sett, att staten tagit saken om händer, af andra åter dels att utskottebetänkandet, äfven om det ble ve asstyrkande skulle upplysa bönderna om, att intet stod att vinna, dels att man så litet som möjligt borde genast qväfva väckta motic ner. Vid slutligen anställd votering remitterades motionen till tillfälligt utskott med 82 röster mot 81, up: