Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 2

går ett brott, söker å andra sidan nästan alltid att genom en frivillig död undslippa följderna af sin handling. Det af den anklagade begångna sjelfmordsförsöket gaf sålunda ett starkt stöd åt den åsigt Lecoq hyste. — Det måste vara en ryslig hemlighet, som den olycklige döljer, sade han för sig sjelf, då han anser densamma vigtigare än lifvet, då han försökt att strypa sig för att medföra den i grafven. Han lyssnade, klockan slog fyra. Hastigt steg han upp ur sängen, på hvilken han kastat sig påklädd, och fem minuter senare gick han nedåt gatan Montmartre, hvarest han vid den tiden hade sin bostad i ett hotell. Vädret var fortfarande ruskigt, men hvad brydde sig den unge polisagenten om det!... Han gick med hastiga steg och då han anländt till Saint-Eustache hörde han någon i skämtsam ton ropa sig vid namn. Han såg sig om och varseblef Gövrol, som, åtföljd af tre polisagenter, gjorde sina slag i trakten kring les Halles. Det är en god trakt för polisen. Det är sällsynt att icke åtskilliga skälmar smyga ikring der, ditlockade af de hela natten öppna butikerna. — Du är tidigt uppe på morgonen, herr Loooq, yttrade inspektören vid säkerhetspolisen, du söker alltjemt att upptäcka hvem mördaren är? — Alltjemt. — Månne det är en förklädd prins eller helt simpelt en markis? — Utan tvifvel något i den vägen. — Godt! ... 1 det fallet kan du ju använda en del