Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 2

Major C. L. Fries reseberättelse, I Eskilstuna T:g läses: Vi hafva benäget blifvit satta i tillfälle att taga kännedom af den af förre styresmannen vid härvarande gevärsfaktori, major C. L. Fries utarbetade berättelse öfver den amerikanska resa, han på kunglig befallning år 1867 företog till Amerika för att studera gevärstillverkningen i detta land och uppköpa maskiner för en afsedd tidsenlig utvidgning af statens gevärsfaktori härstådes. Denna berättelse, hvilken är utarbetad med synnerlig omsorg samt vittnar om de verkliga svårigheter, som voro förenade med utförandet af det gifna uppdraget, utgöres af en volym text om 76 pag. och tvenne volymer planscher (98 till antalet) alla i folio. Både sjelfva berättelsens omfattning samt rediga framställningssätt och de särdeles noggranna teckningarne — hvilka ofta mäst göras efter i gång varande maskiner —visa att hvarken major Fries eller hans biträde, ingeniör Th. Boberg, sparat någon möda för att göra sin resa fruktbärande ej blott för gevärstillverkningen utan ock för den större industrien i allmänhet. Så upptager t. ex. reseberättelsen förteckningar öfver de förnämsta maskinfabrikanter i Amerika, en underrättelse som kan vara till god ledning för industriidkare; en vidlyftig, med teckningar illustrerad beskrifning öfver de för gevarstillverkningen enligt Remingtons system erforderliga maskiner, äfvensom öfver åtskilliga andra maskiner; hvarförutom faktoriets modellkammare är i besittning af en myckenhet andra ritningar, prof på de resandes tålamod och nit. Eskilst. T:g uttalar den förboppning att ifrågavarande berättelse icke må undankastas i någon vrå af arkivet och sålunda okänd och oläst gå förmultningens eller förbränningens dag till möte, utan att — på det att det myckna arbete, som på dovna berättelse blilvit nedlagdt, måtte bära så mycken frukt som möjligt — den utgifves på trycket och derigenom göres till allmänhetens egendom Sirap af hvitbetor. Vid Gåfvetorp i Kronobergs län bedrifves sirapskokning på följande sätt: B torna rentvättas, putsas omsorgsfullt likasom i sockerbruk, afskalas och skäras i 3—5 delar. En tunna betor, vägande 260 l, lemnar omkr. 50 bå. affall och 210 8L. betbitar. De senare kastas genast, innan de hinna svartna, i en panna med 5 kannor vatten och kokas närmare 4 timmar. Sedan pannans innehåll svalnat något rifvas betbitarne, och rifmoset fylles på smala buldanssäckar, genom hvilkas omvridning den största delen af saften utpressas. Den afrinnande saften förenas med det söta vattnet, hvari betorna blifvit kokta, silag ännu varm till en kittel, i hvilken den genast igen bringas till kokning, som dock alltid bör skötas så, att ingen vidbränning inwäffar, och tillsättes med tuon kalkmjölk (beredd af väl brånd och nysläckt kalk) i små portioner, till dess saften blifver klar och ej mera fälles af kalkmjölk. Kalken förenar sig med växtsyror och ägghvita och bildar ett grått skum, som fullständigt borttages med slef. Den klara saften inkokas till sirapskonsistens. Af ofvannämnda 210 få. kokta betor erhållas omkring 70 f6ö. utpressad betmärg och omkr. 3 k:r stark och välsmakande sirap. Pr qv-ref påräknas vid Gäfvetorp 55 etr sockerbetor och häraf 514 ib. sirap eller (a 20 öre) till ett värde af 103 rår. Aflidna veteraner. I Östg. Korresp. läses: Den 13 d:s afled i Linköping s. d. regementstrumslagaren vid Första Lifgrenadierregementet Jobannes Landberg, en gammal hedersman, som deltagit i 1808 och 1809 samt 1814 årens fälttåg. Han var född d. 12 Juli 1790, blef d. 14 Juli 1808 antagen till extra trumslagare vid K. Lifgrenadierreg:tet, Rothålls fördelning, som det då hette, d. 18 Juni 1812 befordrad till ord. trumslagare och d. 29 Okt. 1826 till regementstrumslagare. Åren 1808 och 1809 var Landberg kommenderad med reg:tet till Skåne, Karlskrona och Westerbotten samt bevistade derunder affärerne vid Ratan och Säfvar samt vid Umeå, den sistnämnda ombord på kanonslupar; var 1813 kommenderad med reg:tet till Blekinge och Skåne samt 1814 till Norge, der han var med i träffningen vid Kölbäcks bro den 14 Augusti. Den 24 Maj år 1848 erhöll han efter 40 års tjenstgöring afsked med pension damt vitsordet. att han sina tjensteåligganden städse berömligt och väl uppfyldt. Gubben Landberg bar icke något yttre hederstecken, ehuru han varit så pass mycket med i elden, att han fått både rock och hatt genomskjutna af kulor, men ban åtnjöt både förmäns och kamraters odelade aktning och förtroende, på grund af alltid visad redbarhet och ordentlighet, samt sörjes och saknas djupt at efterlesvande maka och barn såsom en god och aktningsvärd husfader. F. d. sergeanten vid Björneborgs infanteriregemente Pehr Reinhold Adler afled i sistl. Nov. månad å Randala boställe i Kuorehvesi kapell, i följd at ett slaganfall, nära 92 år gammal. Den åldrige f. d. stridsmannen hade deltagit redan i 1788—90 års krig, då han bl. a. såsom extra skeppsgosse ombord på fregatten Styrbjörn var med i slaget vid Svensksund 1790; hade också varit ute i fälttåget i Pommern 1807 och hade följt sitt regemente genom hela 1808 års krig. Tillsammans hade han stått i elden under sjutton bataljer, och Svärdsordens tapperhetsmedalj i guld, som han bar på bröstet, vittnade om, att han stått der med heder. En bland de äldsta veteranerna från våra sista krig, löjtnanten J. G. Brolin, afled d. 21 d:s i Hökhufvuds socken af Stockholms län. Han var född 1778, ingick 1802 vid Uplands regemente, blef 1808 utnämnd till fanjunkare och konstituerad att förrätta officers tjenst och deltog såsom sådan i de finska, tyska och norska krigen, under hvilka han bevistade bataljerna vid Oravais, Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Under finska kriget blef han såsom nära död qvarlemnad i Brahestad och der af ryssarne tillfångatagen och vårdad samt efter freden utlemnad. År 1816 tog han afsked ur krigstjensten, men inträdde 1822 åter i kronans tjenst såsom länsman i Färentuna härad, hvilken befattning han innehade i 18 år. Endast med möda förmådde tiden att bryta hans kraftfulla natur; han var rask och kry ända till de senaste åren, då en tilltagande blindhet och döthet allt mer och mer isolerade honom från den närvarande vertlden. IIan lefde då i stället i sina minnen, om hvilka han ända i sista stunden eerna