Göteborgsposten – 25 januari 1869, sida 1

— Deder ungtupparne vid säkerhetspolisen äro alltid desamma, mumlade han. De göra oss frågor, vi säga dem allt hvad de vilja veta och derefter, om man frågar dem något, svara de: ingenting eller Åemedan! ... Kantänka! ... De må för godt, det är saken, och deraf bli de sturska. Ioga vakter, ingen uniform, fullkomlig frihet... Men hvart har han då tagit vägen? Med ögat mot judashålet, genom hvilket vakten kan boraka fångarno i fängelset, betraktade Lecog uppmärksamt mördaren. Han frågade sig sjelf om detta var samme man han några timmar förut sett i Peppardosan stående på dörrtröskeln, färdig att försvara sig mot polisronden, brinnande af hat och raseri, med högt lyftad panna, gnistrande ögon, skälfvande läppar... Nu förrådde hans utseende den yttersta grad af förslappning, tankeslöhet och förtviflan. Han satt midt emot jadashålet på en grof bänk, med armbågarue stödda mot knäna, hakan i händerna, stirrande ögon, hängande läpp ... — Nej, mumlade Lecoq, denne man är ingalunda hvad han syues vara. Han hade granskat honom, han ville nu tala med honom. Han inträdde, mannen upplyftade hufvudet, fästade på honom en blick utan uttryck, men yttrade ej ett ord. — Nåväl! yttrade den unge polisagenten, huru är det med er? — Jag är oskyldig! svarade mannen i hes ton.