Göteborgsposten – 23 januari 1869, sida 1

våra hjelpkällor torde framdeles tillåta ett raftigare befrämjande af statsnyttiga ändamål, om nu måste stä tillbaka. Regeringen missöstar således icke att bättre tider skola koma, och det bör äfven hvar och en göra, fastän et nu är så vanligt att anse den allmänna tillningen nästan förtviflad. Framläggandet af förslaget till ny förningsakt för att samtidigt granskas at riksagen och Norges storthing, har skett under n särdeles gynnsam period. Sinnesstämninen inom de förenade rikena är god — man an säga: normal — och den politiska ställingen i det öfriga Europa är sådan, att den anar brödrasolken till enighet och inbördes örtroende. Men jag betviflar ändå att detta örslag i sitt närvarande skick definitivt blir ntaget. Det är naturligtvis blott en aning om jag uttalar, och det skulle glädja mig om en icke går i fullbordan. Armö6-organisationsförslaget blir utan tvifel riksdagens stora fråga, och skall ganska äåkert framkalla en ytterst liflig strid, i hvilcen både de sakkunniga och icke-sakkunniga kola med ifver deltaga, de sistnämnda kanske frigast. Den skall sätta många intressen i verksamhet, intressen som äro oförenliga,, intessen som äro för den stora allmänheten osattliga. Regeringens afsigt är att nu framlägga organisationsförslagets hufvudprinciper lör att först få dem pröfvade; men till riksdagens vägledning meddelas äfven den fullständigt utarbetade organisationsplanen, hvars detaljer regeringen dock icke ännu kunnat pröfva och godkänna. Men skall riksdagen blifva med regeringen ense om dessa hufvudprinciper? Om några antagas, andra förkastas eller styckas, huru går det då med den på dessa principer grundade armäplanen? Den blir i sina grundvalar rubbad, den störtar måhända samman, och så skall byggnadsarbetet börja på nytt. Man skall trösta sig med att Sveriges ställning är sådan, att alls ingen yttre fara hotar, alt man alls icke behöfver brådska med försvarsverkets definitiva ordnande, emedan Sverige inga fiender har. Men hvarföre då bråka med den der armeplanen då man ej kan bli ense om hufvudgrunderna för densamma? Huru många motioner hafva ej blifvit väckta, åsyftande grundskatternas kapitalisering och aflösning? Man har erkänt önskvärdheten, men äfven insett overkställbarheten af en sådan åtgärd. Om det är sannt att hemman finnas så hårdt onererade, att deras egare med yttersta svårighet förmå utgöra pålagorna, huru skall det då för egarne blifva måjligt att under loppet af flera år erlägga den fixerade aflösningssumman, hvilken naturligtvis, så länge den utgår hvarje år, är större än den årliga grundskatten? Huru förfara med hemmansegare, som efter några års förlopp, till följd af ogynnsamma skördar, ej vidare förmå erlägga aflösningen? Skall då fastigheten tagas i mät och försäljas? Den enda praktiska åtgärden är den af regeringen nu föreslagna, att grundräntorna förvandlas i penningar till ett visst belopp — detta beräknadt i medeltal för ett större anti år — hvilket derefter årligen erlägges. Jorden och dess alster stiga långsamt, men säkert i värde, under det att penningens värde faller. Derigenom blir grundräntornas förvandling i penningar en långsamt, men säkert framgående skattenedsättning. Regeringen har påaktat föregående riksdags önskan att statens jernvägsbyggnader icke skola forceras, och hvad som nu begärts för detta ändamål är det minsta möjliga. En annan fråga är, om ej sådana skäl verkligen forefinnas som kraftigt tala för något större jernvägsarbete just nu. Månne ej, noga räknadt, det är vida bättre att bereda tusentals sysslolösa personer arbetsförtjenst vid jernvägsbyggnader, än att, som nu är fallet, låta dem försörja sig med tiggeri eller försörja dem i fängelserna? Jag tror ej att någon synnerligt stor tvekan bör uppstå om svaret på denna fråga. Emellertid anse sig utan tvifvel de, hvilka påyrka inskränkning i jernvägsbyggnaderna, företrädesvis såsom både patrioter och menniskovänner. Förberedelserna till val af ledamöter i de ordinarie utskotten hafva i år bedrifvits med större allvar, men med mindre intriger, än förlidet år. För frågornas utredning vore det utan all gensägelse af stort gagn om endast representanter med verklig bildning och sakkunskap insattes i utskotten. Men ett sådant förfarande kommer sannolikt länge, kanske alltid, att utgöra ett önskningsmål. Betraktades utskottsarbetena såsom mödosamma och ansvarsfulla, så skulle åtrån att blifva utskottsledamöter möjligen stäfjas. Men nu betraktas det som en stor utmärkelse att insättas i utskott, och mången representant, som ej -sär utskott, anser både sig sjelf och sina valmän degraderade. Under de begge föregående riksdagarne, liksom vid den nu började, har Första kammarens val af utskottsledamöter utfallit denna kammare fullt värdigt. I strid med hvad man föreställde sig har den liberala sidan haft öfvervigten, och de som antagligen borde hylla konservativa åsigter hafva visat sig ganska moderata. I konstitutionsutskottet har Första kammaren nu insatt fem nya ledamöter, nemligen