Göteborgsposten – 23 januari 1869, sida 1

ga Söndagsbarn, att doma a JUNE 11 ; Åtin ma ved. insända skrisvelse: d Till Red. af Göteborgs-Posten. et Sistl. Söndag vid pass kl. 5 på aftonen, då unStå ertecknade gingo från Lundby på Hisingen till GöÖeborg, observerade vi alldeles samma luftsenomen, eni om det hvarom tidningarne från Helsingborg berätat. Fenomenet syntes älven här nnder form af en dag il, flyttade sig med stor hastighet från öster till vei en ter och försvann efter några Ögonblick, lemnande efge er sig en mattglänsande strimma, hvilken till slut i ka ipplösto sig i några gnistor, som sänkte sig mot jorlen och efter några ögonblick slocknade. nIir Göteborg d. 22 Jan. 1869. ma — — — — — för M:ll Gurly Åberg har vid sitt uppträdanför le å Mindre Teatern rönt samma välvilliga an mottagande af publiken, som sistl. sommar med I g0; ätta Å Nya Teatern kom henne till del. IIende nes på samma gång lifliga och fina spel förlänade det temligen färglösa och utdragna ve stycket Han bedrar sin hustru ett intresse, I sä som det eljest troligen icke skulle egt, oakke tadt samtliga medspelande mycket berömvärdt I sk sökte lösa sin uppgift. IIr Sjöberg är en skå ift despelare, som i sin framställning inlägger det I vc gyllene lagom, som alltid håller åskådaren j tr i en angenäm stämning. Hans maskering är of äfven god och då han härmed förenar en ganlä ska användbar sångröst, kan hr Rohde med (ö skäl lyckönskas till den acqvisition hans sällskap i honom erhållit. Äfven hr Tivander har a sedan sista sejouren vunnit i ledighet, och är, en viss embonpoint oberäknad, synnerligen lämplig för ungdomliga roller i den glada genren. Bara på skämt är i och för sig en bagatell, men väcker mycken munterhet genom ett lifligt, ehuru derföre icke öfverdrifvet utförande. Den nygifta, unga fruns roll tyckes oss dock icke fullt öfverensstämma med fra Zibells dramatiska skaplynne. Under inöfning äro f. n. tvenne af Sardous stycken: Förbjuden frukt (förut här gifven) och Ny sirma, i hvilka båda pjeser mill Abery innehar en hufvudroll. Ingen af de föreläsare, som förut här uppträdt, torde ha kunnat fägna sig å ett så starkt tillopp af åhörare, som prof. Frithiof Iolmgren. IIans föreläsningar ega också ett mera allmänt intresse än de flesta föregående och föreläsarens sätt att utveckla sitt rika ämne är så populärt och så anslående, att denna ovanliga framgång är lätt förklarig. Den vetandets bägare, som prof. H. räcker sina kunskapstörstande åhörare, döljer icke allenast vetenskapons kyrbara perla, den är derjemte smyckad med en varmhjertad poetisk vältalighets älskligaste blommor; hvad under då, att den med förtjusning tömmes i botten? De intressanta experimenter, hvarmed föreläsningarne beledsagas, äfvensom de förträlfligt utförda planscher hvarmed de förtydligas bidraga i väsevtlig mån till att göra dem underhållande. Professor Holmgren afslutar med i afton föreläsningarne å Mindre Börssalen och helt säkert finnes det ingen bland hans många åhörare, som icke med saknad skiljes från dessa lika angenäma som lärorika föredrag, som icke med glädje skall belsa den talangfulle föreläsaren välkommen, om han ännu en gång skulle känna sig böjd att återkomma till detta samhälle. Ett synnerligen vackert och erkännansvärdt slut på sin verksamhet härstädes denna gång gör prof. I. genom att efterkomma den till honom framställda anhållan att i morgon hålla ett föredrag inom Göteborgs Arbetareförening. Att låta kunskapens och bildningens ljus falla icke blott på höjderna utan äfven i dalarne, höfves en vetenskapsman, hvilken så uppfattar sin tids sträfvanden som den ungdomlige och begåfvade lärare, hvilken vår allmänhet innan kort nödgas bjuda sitt farvil. Från Paris berättas följande putslustiga historia. Nyligen var ett stort middagssällskap församladt hos en af den högre societetens koryfeer, den charmanta fru X. Bland de inbjudna befann sig äfven ett utländskt sändebud, hvars höga rang förskaffade honom hedern att föra värdinnan till bordet. Ingen lycka här på jorden är dock oblandad; diplomaten hade olyckligtvis på sig alldeles för små skor, och den som vet, hvad det vill säga att vara iförd dylika pinoredskap, förstår lätt hvilka qval den arme sällskapsmartyren måste utstå, då han nödgades låta de utsöktaste artigheter utgå från en mun, som för tillfället helst skulle velat utstöta verop och förbannelser. Som god diplomat föll han dock slutligen på en ide, att i ordets bokstafliga mening reda sig ur klämman — åtminstone till hälften. Han manövrerade nemligen så skiekligt under bordet, att han slutligen fick af sig skon på den högra foten. Det var ändå någon lisa. Då middagen närmade sig sitt slut, började han med fötterna sakta leta efter sin sko, men — o, himmel! — den var omöjlig att påträffa. Man reste sig nu från bordet, för att troppa af in i salongen. Den olycklige strumpfotingen måste hålla god min, bjöd värdinnan armen och tassade in i salongen, i det han på bästa sätt sökte dölja sin besynnerliga chaussure i vecken af sin dams klädningskjol. Men all förställning måste ha ett slut, sändebndet måste slutligen blotta sin högra fots inkonventionella nakenhet och under de öfriga gästernas högljudda skrattsalfvor påträffades ändtligen den förlorade skon framför salongskaminen, ditsläpad och vill hälsten söndertuggad af värdinnans lilla knähund. 241 L Te — i3i3 EFAOARnAnAPp — —— — d— mm mL mm mee — vc