Göteborgsposten – 22 januari 1869, sida 2

— —— — — s——777 112t2 Instruktionsdomaren förstod måhända den unge polisogentens afsigter. — Må vara då, ofbröt han, men invänta mig i så fall i prefekturen dit jag skall begifva mig så fort jag slutat här ... Gå!... Lecoq lät ej denna tillåtelse upprepas två gånger; han tog de två papperen och skyndade ut. Han sprang ej, han flög öfver slätten. Af nattens ansträngningar kände han nu ej det ringaste. Aldrig hade han kännt sig så latt till kropp och själ. Han hoppades, han hade förtroende och han skulle ha varit fullkomligt lycklig om han haft att göra med en annan instruktionsdomarc. Herr dEscorval generade honom till den grad att han nästan kände sin uppfinningsförmåga förqväfvas i hans närvaro. Med hvilken min af förakt hade han ej tilltalat honom, i hvilken befallande ton hade han ej ålagt honom tystnad och likväl hade han berömt hans åtgärder ... — Men aldrig finnes det en oblandad glädje här på jorden, sade han för sig sjelf i det han fortfor att springa. När Lecoq efter tjugo minuters lopp anlände till början af rue de Choisy fick han sigte på posten framför vaktkontoret vid rue dItalje, hvilken med pipan i mun vandrade fram och tillbaka. På hans bekymrade min, på det oroliga ögonkast han gång efter annan sände upp till ett litet med galler försedt fönster, borde de förbigående kunna märka att han i detta ögonblick hade i buren rågon fogel af vigt. Då han igenkände den unge polisagenten, stannade han. — Nåväl! frågade han, hvad nytt?