Göteborgsposten – 22 januari 1869, sida 1

Herr Lecoq ). (Roman af Emile Gaboriau. (Ö rvors. fr. Franskan.) Blek, upprörd, orolig ansträngde sig den unge polisagenten att från det hörn af rummet der han ställt sig, i domarens orörliga ansigte läsa de intryck han erfor. Det var hans framtid som skulle afgöras, Bom skulle bero på ett ja eller ett nej. Nu var det ej en person med pappa Absinths orediga begrepp som skulle afge sitt omdöme öfver hvad han gjort, utan en person, hvars skarpsinne var öfverlägset de flestas. — Om jag ändock kunde tala för min suk! tänkte han. Hvad makt har väl det skrifna ordet i jemförelse med det som uttalas, som åtföljes af den taland.s minspel, åtbörder och öfvertygande kraft. Snart kände han sig lugnad. Instruktionsdomarens ansigte bibehöll sin orörlighet, men han böjde på hufvudet till tecken af bifall och emellanåt frånlockade någon mera skarpsinnig slutledning honom ett uttryck af: icke illa!... mycket bra! etc. Då han slutat yttrade han till kommissarien: — Allt dethär är helt olika mot er morgonrapport, A fe Neon 12