Göteborgsposten – 21 januari 1869, sida 2

— En fisksump, tillhörande, säger Dgbl., våra djerfva Stockholms sisk-köpare, hvilka i det längsta emot vintern sträfva att från Åland förse hufvudstaden med sisk, har lyckats att arbeta sig fram från Åland genom Stockbolms yttre skärgård och anlände i Måndags afton till Erstavik, en lång, srån skärgården inskjutande vik, omkring 51, sjerdingsväg utom Hammarby tull. — I A. B. läses en artikel om det alltmera omkringsiggripande tiggeriet i hufvudstaden och den demoralisation, som af detsamma i hög grad befrämjas. De sakförhållanden och reflexioner, som i artikeln uttalas, torde ega sin motsvarighet och finna sin tilllämpning litet hvarstädes: Man skall alldeles icke föreställa sig att de personer som sjelfva kunna tigga, eller hafva barn som kunna utsändas att tigga, äro samhällets mest nödställda medlemmar. Långt derifrån! Här finnas många bundra fattiga, som, just emedan hederskänslan ännu förbjuder dem att tigga, lida af det svåraste armod. Att äldre, arbetslösa elHeer till arbete oförmögna personer förvärfva sig sodan genom tiggeri, är bedrof ligt; men det kan ursäktas, emedan det är ett faktum att dessa personer på långt när icke kunna beredas plats på fattighusen. Men alldeles oförsvarligt är, att barn från 4 års ålder ända upp till 15—16 år tillåtas bedrifva tiggeri och idka det som en reglerad industri för egen och anhörigas räkning. Dessa inösvas i ett systematiskt tiggeri. Do flesta besöka — eller åtminvone uppgifva sig besöka — solkskolorna, väl icke hvarje dag, men några dagar i veckan. På eftermiddagarne i god tid börja do sin industri, gå från hus och till hus, från den ena källareller schweizrrilokalen till den andra, repetera sina besök på samma ställen flera gånger dagligen, och när de blifva mera försigkomna frukta de alls icke att utfara i otidigbeter om de atvisas. Det är vanligt att, om så lägligt är, de äfven idka snatteri, och när deras tilltagsenhet uppöfvats, så stjäla de med en lika förvånande som sorglig djerfhet. Om man vill göra sig besvär att forska i ett så bedröfligt ämne, så skall man snart blifva öfvertygad derom, att vida mer än halfva antalet af hufvudstadens brottslingar börjat sin bana med tiggeri i barndomen. Det enda radikala botemedlet mot detta slags tiggeri ligger deri, att aldrig gifva några kringstrykande barn penningar. I nio fall bland tio kan man vara viss om, att de penningar som barnen hopsamla användas illa, antingen af deras anhöriga, eller af dem sjelfva. Barnen, sedan de blifvit mera försigkomna, hitta lika så väl som deras anhöriga till krogen, och faktiskt är att krogar finnas, der 12—15 års gamla barn af begge könen erhålla tillträde, beredas särskild lokal och lefva ett gladt lif. Men det är ju polisens pligt — säger man — att hindra tiggeriet. Visserligen, Men det är i verkligheten omöjligt att fullgöra denna pligt, pär den motverkas från allmänhetens sida. Ingen dag förgår utan att föräldrar till kringstrykande barn uppkallas i polisen för att varna. De afhöra med största lugn dessa varningar; men redan samma afton utsändas barnen ånyo att tigga, likvisst i någon annan trakt, der de fortsätta sin industri tills de återigen upptagas af polisen och hemföras. hvarefter föräldrarne på nytt uppkallas och varnas, allt med samma verkan. — Det är ganska vanligt, att de vanartigaste barnen äro af sina föräldrar undervisade huru de — barnen — skola förfara, om de antastas af en poliskonstapel. De uppgifva oriktiga namn på sina föräldrar och äfven oriktig bostad. När sedan föräldrarne skola inkallas, för att varnas i polisen, är det omöjligt att träffa dem. Sällsynt är icke heller, att då kringstrykande barn upptagas af polisen förklara de sig ej minnas hvad gatan heter der de ha sin bostad. Tillsages då en poliskonstapel att följa dem hem, så företages en vandring åt alldeles motsatt håll, och flera timmar förflyta under fruktlöst letande långt uppe på Norr efter det kyffe som rätteligen är beläget på Söder, eller på Kungsholmen. Slutligen tröttnar det vanartiga barnet, börjar öfverljudt gråta och så kommer t. ex. någon omsinnad madam, som egnar sitt odelade medlidande åt det arma barnet och utirycker sitt djupa ogillande mot aen tyranniske poligen. Men dessa varningar äro ju påtagligen ändamålslösa — säger man —, kraftigere åtgärder böra vidtagas. Ganska riktigt! Men hvilka åtgärder? — Jo, polisen kan och bör förflytta de föräldrar, som låta sina barn idka tiggeri, på arbetshuset och taga barnen om hand. — Visserligen. Så sker ock. Men då förer fattigvårdsstyrelsen, fa:tigvärdsnamnden m. fl. ett förskräckligt oväsen öfver dessa åtgärder, och föklarar, som rätt och sannt är, att hufvudstadens arbetshus på långt när ej kunna inrymma alla som borde dit förfiyttas, och att kommunen alldeles icke står ut med att försörja och logera arbetslöra personer derför att deras barn ej skola stryka omkring och tigga. Ju flera barn sådana arbetare ha, desto säkrare äro de att icke förflyttas till arbetsbuset, och barnen att få tigga som förut, samt att successive prepareras för inträde i fängelserna, såsom brottslingar. Vill man erhålla en öfvorsigt af hufvudstadens rekryter på brottets bana, så behöfver man endast besöka Gustaf Adolfs torg kl. 9—11 på aftonen vid nästa operamaskrad, och man a:kall med bedröfvelse och häpnad erfara hvilka då äro de mest tongif vande der. i Från Danma rk.