Göteborgsposten – 20 januari 1869, sida 2

för att ha lockat sig i en snara ... Olyckan var att döden hindrade honom från att säga mera. Lecoq stod tyst. Poliskommissarien hade räckt honom brefvet och han studerade det med yttersta uppmärksamhet. Papperet var vanligt, bläcket blått. I ett af hörnen var ett till hälften utplånadt märke, af hvilket man ej kunde urskilja annat än namnet Beaumarchais. Det var nog för Lecoq. — Detta bref, tänkte han, har helt visst blifvit skrifvet i ett caf vid boulevard Beaumarchais ... IIVilket? Det skulle jag vilja veta. Derefter studerade han stilen som var trög och osäker, förrådande en hand föga van att skrifva. Staffelen, jemförda med lättheten i uttryckssättet, syntes honom förråda en person som i sällskapslifvet fått en fernissa af bildning, en viss förmåga att uttrycka sig, men som saknade uppfostran ... — Men, mumlade han så lågt att ingen kunde höra det, det är Lacheneur som man måste finna reda på! Under det männen från polisprefekturen, samlade omkring kommissarien, höllo rådplägning, fullgjorde läkarno sitt grannlaga och pinsamma kall. Med tillhjelp af den tjenstvillige pappa Absinth, hade de aftagit den föregifne soldaten hans kläder, och lutade öfver sitt subjekt undersökte de med uppvikta armar hvarje tum af hans kropp. (Forts.)