hans kropp, på jag vet ej hvad allt... Och vänta, den stackars saten har ju ej ens förstått att kläda sig ordentligt, han har snörat på sina damaskor bakframpå. Det återstod ej vidare något tvifvel efter detta vittnesmål, som bestyrkte Lecoqs första iakttagelse. — Men, yttrade poliskommissarien, om han var en civil, huru har han då kunnat förskaffa sig dessa persedlar? Kan han ha lånat dem af soldater tillhörande ert kompani? — Det är visserligen möjligt, men låter ej gerna tänka sig. — Är det möjligt att förvissa sig derom? — Jo, det går lätt för sig. Jag behöfver blott gå till kasernen och hålla en mönstring öfver beklädnadspersedlarne. — Medlet är verkligen godt, medgaf poliskommissarien. Men Lecoq hade uttänkt en lika säker och hastigare utväg. — Ett ord, sergeant, sade han. Låta ej regementerna emellanåt försälja på auktion de effekter som ej kunna användas? — Jo... åtminstone en gång om året. — Och gör man ej ett märke på ae klädespersedlar som på det sättet bli försålda? — Det är sannt. — Se då efter, om ej den olyckliges uniform bär spår efter detta märke.