Göteborgsposten – 20 januari 1869, sida 1

Gåvrol ensam representerade oppositionen. Han höjde upprepade gånger föraktligt på axlarne, men var i sjelfva verket färdig att spricka af afundsjuka. Då rapporten var genomlist yttrade kommissarien till Lecoq: — Jag tror att ni ensam sett denna sak ur den riktiga synpunkten. Jag har bedragit mig. Men era förklaringar låta mig nu se mördarens uppförande under det jeg förhörde honom i en annan dager, än för ett ögonblick sedan. Han vägrade envist att svara mig... Han ville ej ens säga mig sitt namn... Han tystnade för ett ögonblick, genomgick i sitt minne alla omständigheterna af denna sak och tillade i tankfull ton: — Jag skulle vilja svära på, att här är fråga om ett af dessa hemlighetsfulla brott, hvilka bevekelsegrunder undgå den menskliga skarpsinnigheten ... en af dessa mörka saker öfver hvilka rättvisan aldrig lyckas sprida Lecoq dolde ett småleende. — Åh! vi få väl se, tänkte han. Då båda läkarne som åtföljde poliskommissarien för att verkställa den mediko-legaia besigtningen voro så olika man gerna kan tänka sig. Den ene, gammal, storväxt, alldeles flintskallig, bar en stor, bredskyggig hatt och öfver sin svarta, illa tillskurna drägt en paletot af urmodig form. Han var en af dessa blygsamma lärda, hvilka så ofta träffas i de mera