Göteborgsposten – 19 januari 1869, sida 2

naloment ungefär motsvarar det Lecog u pgifvit. Denne man tycktes mig vara alldeles öfverlastad, han ragglade, han vacklade, han törnade mot väggarne .. Hun försökte gå öfver gatan, men hunnen till midten af densamma föll han framstupa och blef liggande. Lecoq vände på hufvudet; han ville ej att maa i hans ögon skulle kunna läsa hrad han tänkte. — Tillfslje deraf, fortfor Gerrol, tillkallade jag två stadssergeanter och bad dem hjelpa mig att upplyfta karlen. Vi gingo fram fill honom, han tycktes redan vara insomnad, vi skakade på honom, han reste sig upp i sittande ställning, vi sade till honom att han ej kunde bli qvar der; men då tycktes han plötsligt bli ursinnig, han förolämpade oss, hotade oss, försökte slå oss. Vi förde honom likväl till vaktkontoret, der han åtminstone i säkerhet kan få sofva ruset af sig. — Och ni ha inspärrat honom tillsammans med mördaren? frågade Lecoq. — Naturligtvis ... Du vet väl att i vaktkontoret vid rue dItalie finnes det blott två fängelser, det ena för karlar, det andra för qvinnor följaktligen ... Poliskommissarien stod tankfull. — Ah! det der var förargligt, mumlade han. Och vi ha ingen utväg... — Ursäkta! det finnes en, inföll Gvrol. Jag kan skicka en af mina karlar till vaktkontoret med befallning att qyarhålla den föregifne rusige ... (Forts.)