Göteborgsposten – 19 januari 1869, sida 1

bannlysning öfver alla lokala intressen, skal det blifva mer än märkvärdigt att erfara, hurt hr Hierta sjelf kommer att skicka sig, om vic denna eller en kommande riksdag förslag väc kes att fortsätta norra stambanan, hvilket för slag för hufvudstaden är en lifsfråga, mer tillika obestridligen ett lokalt intresse. Väc kes förslaget nu, så måste hr Hierta, om har skall bli sin ofvanantydda grundsats trogen bekämpa det; men då torde det vara tvifvel aktigt om hr Hierta får gå in på ny appelutan troligare är, att valmännen låta hr Hierta sitta öfver. Talmannens helsning till Andra kammaren vittnade nu som alltid om biskop Sundbergs srimodighet. Han kände sig stark ge nom det förtroende som kammaren redan visat honom, och hvarföre skulle han ej tro på fortsättningen af ett så lyckligt förhållande? Sjelf skulle han åtminstone uppbjuda all den förmåga, som blifvit honom beskärd, för att bibehålla kammarens aktning och förtroende. Gentemot hr Iiertas framskymtande djupa ängslan för den närvarande ekonomiska ställningen, erinrade biskop Sundberg att fäderneslandet står orubbadt i besittning af sin urgamla borgerliga frihet, sina vördnadsbjudande institutioner och sin rika kultur. Då hr Ilierta bälvade för möjligheten att representationen icke kunnat uppfylla landets förväntan, så erkänner äfven biskop Sundberg de stora svårigheter, som möta för att samvetsgrant vårda och förkofra det arf, som förfädren lemnat. Uppgiften var svår, väl icke egertligen dersöre att krafven äro större än de tilltörne varit, utan derför att den senare tidens hastiga utveckling framkallat en sjudande oro och många oklara anspråk, som hvarken böra med hård hand tillbakavisas, ej heller slappt efterkommas. Så mycket angelägnare då, fortsatte talaren, att hvad som skall blifva föremål för våra öfverläggningar och beslut behandlas med varsamhet, allvar och kraft, samt att folkets verkliga önskningar och behot ej sammanblandas med de tilltalliga ropen för dagen. Då hr Hierta oroligt blickar på statens, och kanske äfven på egen kassakista, och bortbesvärjer alla större eller mindre enskilda lokala eller personliga intressen, så tager biskop Sundberg frimodigt steget ut och erinrar om det onödiga besväret man gör sig utt påtrycka menniskor ett slags politisk stimpel, hvilken så länge den bäres nödvändigt skall i alla stycken bestämma deras handlingssätt. — Detta kan synas vara en temligen oskadlig lek, men i den leken stickor dock partiväsendets onde ande fram sitt vidriga anlete. Det är ett vida öppnare språk än hr Hiertas. Begge, hr Hierta och kammarens talman, äro tvitvelsutan lika öfvertygade om partiväsondets olyckliga följder, ehuru den iörre ej vågat uttala ordet parti, möjligen derföre att han sjelf vid förra riksdagen infördes — men bara af nyfikenhet, naturligtvis — i ett parti, som visst icke är det minst uppåtsträfvande. Men begge inse nog att i alla represontativa församlingar äro partier oundvikliga. I Benjamin Franklins under läsningen af historien gjorda Åiakttagelser (1731) anfores: De stora angelägenheternajhär i verlden, krig, revolutioner m. m, ledas och utföras af partier; — det mål, hvartill alla partier sräfva, är deras gemensamma fördel i det närvarande ögonblicket, eller hvad som synes dem vara det; — de olika partiernas olika syften är orsaken till alla förvecklingar; — medan ett parti fullföljer en allmän plan, har hvar och en af dess medlemmar stt enskilda intresse i sigte: — så snart ett parti uppnått sitt allmänna mäl, egnar sig hvarje dess medlem åt sitt euskilda intresse, hvilket korsar de andras, åstadkommer söndring inom partiet och förorsakar ännu värre förvecklingar. Dessa iakttagelser nedskrefvos för etehundratretioåtta år sedan i Filadelfia. Men de äro fullt tillämpliga äfven nu. Göteborg d. 19 Januari 1869. Kouungens trontal, hvilket vi meddela