Göteborgsposten – 12 januari 1869, sida 2

kena, stenarne, ända till de obetydligaste föremål; än var han upprät, oftast på knåna, emellanåt utsträckt på magen och med ansigtet så nära marken, att hans andedrigt bort smälta snön. Han hade dragit ett alnmått ur bröstfickan och han betjenado sig deraf med yttersta noggranahet, han mätte och mätte ... Alla dessa rörelser beledsagade han med de mest egendomliga åtbörder och uttryck, i det han än lät höra en ed, än ett skratt, än ett utrop af förtret eller glädje. Slutligen efter att en fjerdedels timma ha varit sysselsatt med denna egendomliga gymnastik, återkom han till pappa Absinth, ställde sin lykta på plankan, torkade sina händer med sin näsduk och yttrade : — Nu vet jag allt. — Åh!... det torde vara väl mycket sagdt. — När jag säger allt, menar jag dermed allt som hänger tillsammans med den episod af dramat, som derborta hos enkan Chupin upplöste sig i blod. Denna snöbetäckta mark är som ett ofantligt pappersark, på hvilket de personer, vi efterspana, ha skrifvit ej blott sina rörelser och sina åtgärder, utan äfven sina hemliga tankar, sina förhoppningar och de qval som plågat dem. Hvad säga de till er, dessa flyktingarnes spår? Intet. För mig ha de lif, liksom de hvilka lemnat dem efter sig, de darra, de tala, de anklaga! ... Hör nu på, skall jag framställa för er hvad jag läst i snön. Under det mördaren begaf sig till Pepparnötsdosan tillika med de båda qvinnorna, väntade hans kamrat, som jag vill kalla hans medbrotts