Göteborgsposten – 12 januari 1869, sida 1

de spår de båda flyktingarne lemnat efter sig var för öfrigt så anmärkningsvärd, att den tillochmed föll i ögonen på pappa Absinth. — Tusan! mumlade han, en af dessa slynor måste ha haft en vacker fot. Han hade rätt. Det ena af spåren förrådde en liten förtjusande fot, beklädd af en fin käng med höga klackar och tunna sulor. Det andra spåret förrådde en kort grof fot som vidgade sig mot ändan och var beklädd med en gros sko. Denna omständighet tycktes vara af ringa vigt, men var dock nog för att återväcka hoppet hos Lecoq, så lätt är man mottaglig för intryck som gynna ons önskningar. Darrande af oro kröp han framåt på snön för att undersöka andra spår. Han lutade sig ned och lät ett utrop undfalla sig. — Hvad är det? frågade lifligt den äldre polisagenten, hvad har du sett? — se sjelf — på den der fläcken... Pappa Absinth lutade sig ned och hans öfverraskning var så stor att han var nära att släppa lyktan. — Ah! det är ju fotspåret af en man! sade han. — Alldeles. Hvilket spår! så tydligt, så rent! Man kan räkna stiften. Den värde pappa Absinth kliade sig på örat, utan tvifvel för att skärpa sin tröga fattningsgåfva. — Men det tyckes mig, vågade han slutligen yttra, som om denne person ej kommit ut från värdshuset. — Parbleu! ... fotens riktning säger det temligen