Göteborgsposten – 11 januari 1869, sida 2

revolntionen. Ingen har på allvar kunnat tro, att Spanien skulle taga verksam del i ett mellan Frankrike och Preussen utbrytande krig eller understödja någon af parterna. Skola vi då kunna antaga, att fredens bevarande kommer sig af Preussens klokhet, som undvikit hvarje tillfälle till att utmana Frankrike, och kejsar Napoleons villrådiga stämning, hvilket ej tillät honom att begagna tillfället, fastän det syntes honom gunstigt? Visserligen kan bristen på ett raskt beslut ofta ikläda sig skenet af djup vishet, såsom fallet t. ex. var med Filip II at Spanien, men ingen är berättigad att säga, att icke kejsar Napoleon är fast besluten att hämnas för de grymma missräkningar, som han genom en felaktig politik gjort, och att genom ett lyckligt krig återupprätta den politiska rangställning, som är nödvändig för hans dynastis säkerhet. Såsom bekant, är kejsar Napoleon i besittning af en utomordentligt utsträckt exekutiv makt och behöfver endast meddela sin lagstiftande församling, hvad han utfört, men är för öfrigt alldeles oberoende af sina ministrar. Jag har ofta hört personer framställa den frågan, hvad transka nationen egentligen tänker om den stora fredseller krigsfråga, som nu i ett helt år sysselsatt oss. För att riktigt besvara henne bör man skilja mellan nationens olika samhällsklasser, hvilka utan tvifvel skulle genom krigsfaran sammansmälta till en enhet, men för ögonblicket betrakta frågan om krig eller fred från mycket olika synpunkter. Handelsklassen och penningmännen äro icke allenast emot hvarje krig, utan äro tillochmed hugade att tillsluta ögonen för de verkligt tillstädesvarande orsaker, som kunna leda till krig. Derför är det argument, som Times så ofta anför, att Preussen aldrig skall af egen drift angripa Frankrike, tillräckligt för denna klass af borgare. Icke desto mindre lida de mycket af den herrskande fruktan för kriget och önska af detta skäl, att kejsaren, såsom fallet är med en konstitutionel monark, måtte vara bunden att icke utan nationens samtycke företaga något krig. Det är denna krigsfruktan, som drifver dem öfver till det liberala lägret och gör dem till motståndare mot kejsarens personliga regeringssätt. Men både ofvan och nedan om detta samfundslager råda stämningar och känslor af helt annan art, hvilken man ej synes annorstädes känna. Bildade och intelligenta fransmän, hvilka äro vana att tänka öfver de politiska förhållandena, betrakta en afgörande kamp mellan Frankrike och Preussen såsom oundviklig och motse den med fattning såsom ett af de nödvändiga prof, hvilka alla stora nationer då och då måste genomgå i sin historiska utveckling. De förutse en sammanstötning mellan det efter utvidgning traktande Preussen och det oroade Frankrike. Om denna stora kris inträder, är det visst, att de skola i betraktande af fäderneslandets fara glömma eller åsidosätta sina klagrmål öfver den närvarande regeringsformen. Hvad den arbetande klassen och landtbefolkningen angår, önska de icke i någon synnerlig mån kriget, isynnerhet som de endast lösligt känna Preussens territoriala utvidgning och regeringen sjelf stärkt deras trygghet i denna riktning. Men intet skulle vara lättare, än att hos dem väcka den motsatta känslan, och då en gång luntan sättes till det hopade förråd af hat mot Preussen, som letver hos dem, så skall verlden förvånas öfver den våldsamhet och snabbhet, hvarmed lågan utbreder sig. olyckliga angrepp mot franska revolutionen 1792 och hat på grund af dess lyckliga inryckande i Frankrike 1814. I denna nationala instinkt ligger en stor makt, hvilken kejsar Napoleon väl vet står till hans förfogande, fastän han dröjer att begagna sig af densamma. Emellertid förlänges den allmänna ovissheten, och det nya året börjar, såsom det gamla slöt, midt under det skröpligaste och ihåligaste sredstillstånd, som verlden någonsin upplefvat. hvilka tvifvelsutan förskrifva sig från någon uppmärksamt iakttagande statsmannapenna, äro särdeles märkligd och antyda bäst, huru sväfden äro. Hvad Turhiet och Grekland angår, så vidtaga de båda alla möjliga krigiska förberadalocaor I tvAta AafAHA gpkHniB: Ty i den franska nationens hjerta bor en ganska besynnerlig blandning af förakt och hat mot Preussen: förakt på grund af Preussens Dessa uttalanden i det stora verldsbladet, vande de närvarande förhållandena i grun