Göteborgsposten – 7 januari 1869, sida 1

i snaran. Det var tydligt att han för tillfället underkastade sig sitt öde. Då Gåvrol såg att hans folk slutat hvad de hade för händer yttrade han: — Låt oss nu ec till do andre och lys mig ty brasan har nu nästan brunnit ned. Polisinspektorn började sin undersökning med de båda personer, hvilka lågo närmast spiseln. Han kände efter om deras hjertan ännu klappade — de hade upphört att slå. Han höll derefter nära deras läppar glaset på sitt ur; detta glas fördunklades ej af den minsta imma. — Ingenting! ... mumlade han efter flera försök; ingenting! de äro döda: bofven har ej förfelat sitt sigte. Låt dem ligga i samma ställning tills dommaren kommer. Vi skola nu se till den tredje. Denne andades ännu. Det var en ung man, klädd i linieinfanteriets släpuniform. Han var utan vapen och hans stora gråa kapott var halföppen, så att man såg hans nakna bröst. Man upplyfte honom försigtigt, ty han jemrade sig ömkligt vid hvarje rörelse, och satte honom med ryggen stöddd emot muren. Han öppnade nu ögonen och begärde med slocknad röst något att dricka. Man räckte honom en kopp vatten, hvilken han girigt tömde, derefter drog han ett djupt andetag och tycktes återhemta något krafter. — Hvar är du sårad? frågage Gevrol. — I hufvudet, der, svarade han och sökte att upplyfta ena armen. Oh, hvad jag lider! ...