Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

1868—1869. Återigen har ett solhvarf ändats och ännu ett år gått till sina fäder. Ett nytt har inträdt och upptagit de, tömmar, som fallit ur Sylvesters darrande hand. Det träder som vanligt med ungdomsmod i den gamles ställe — men må det derför icke, såsom i den grekiska sagan, komma solhästarne att skena! Hvarje sannt framåtskridande fordrar neml. en lugn och sansad utveckling.Skenandet verkar blott förstörelse och bringar tidens maskineri i olag, så att det ofta kan behötvas lång tid och stora ansträngningar, för att åter bringa det hela in i dess rätta spår. Det är i medvetandet häraf, som hvarjs tänkande man gerna vid ett årsskifte låter sin blick hvila på det framsarna, för att der söka den grund, ur hvilken det kommande skall växa fram, såsom verkan af orsak. Detta framfarna gifver honom ofta den klarhet i omdö met, som han behöfver, för att se det kom mande rätt till mötes, på samma gång det nästan alltid ingifver frihetsvännen verklig glädje, emedan han deraf finner på nytt bekräftadt, hurusom allt skrider fortfarande framåt och menskligheten, alla tillfälliga hinder oaktadt, lägger sten på sten till det andens tempel, hvars spira en gång i tidens fallbordan skall bada sig i det himmelska ljuset. Katoliken räknar kulorna i sitt radband, då han beder; tänkaren räknar sohvarfven, för att finna, huru menskligheten samlat vinst på vinst, och för att tacka den Högste för det goda, han sålunda utgjutit öfver henne. Det sist tillryggalagda solhvarfret ligger bakom oss. Låtom oss här i en sammanträngd bild teckna det väsentligaste af hvad som under detsamma timat, för att kunna tälja, hvilken vinst det bragt oss såväl för hela den civiliserade verlden omkting oss, som för fäderneslandet. I våra dagar lefver man fort. Den ena ändelsen har icke väl inträffat, förrän den