Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 2

Från Utlandet. De officiösa parisertidningarne bekräfta nu, att konferensen skall sammanträda i början af nästa månad i Paris och förhandla på den af Turkiet föreslagna grundval. Grekland skall å konferensen icke vara representeradt, men innan densamma afclutas, skall Greklands representant erhålla tillträde att yttra sig. Konferensen kommer enligt all sannolikhet endast att bli mycket kort och skall uteslutande bildas af de i Paris befintliga sändebuden. Då dessa fakta nu föreligga, kan det vara likgiltigt huru man kommit dithän, isynnerhet som de ledande utländska organerna synas göra sig till godo konferensförslaget, hvardera för sitt resp. land. Af större intresse, om än endast ur synpunkten af det pikanta, äro deremot de kartor öfver omgestaltningarne i Europa från 1740 till 1869, som Emile de Girardin i sin tidning Libert framhåller för sina läsare. Han visar med dem huru Preussen på ett nästan förbryllande sätt utvidgat sitt välde, under det att Frankrike år 1868 visar sig vara utan alla sina kolonier i Asien och Amerika, som det egde 1740: det har förlorat Indien, Canada, Acadien, Louisiana, St. Lorenzooch Mississippi-vikarne samt nästan alla Antillerna, af hvilka det ännu har qvar nästan endast spillror. Det har förlorat Madagascar, Ile de France, Rodriguez. Det har deremot vunnit Algeriet. Man kan dock med skäl spörja, huruvida det efter 38 års fruktlösa försök icke skulle varit lika bra, om det aldrig eröfrat det. Det har der förlorat många millioner och soldater, och dess kolonister öfverstiga efter 38 år ännu icke 250,000;i jemförelse med Förenta Staterna, hvilkas befolkning 1790 endast var 3,930,000 och 1868 tulla 38 mill, skall Frankrike, för att i Algeriet kunna ernå samma resultat, som Förenta Staterna hunnit på 80 år, behöfva fulla 4,000 år. I Europa har Frankrike 1815 förlorat den Vaubanska fästningslinien Saarlouis, Landan, Philippeville och Constrai; deremot har det vunnit Corsica 1768, Avignon 1791, Mulehouse 1798, Montbeliard 1802, Nizza och Savoyen 1860. I stället för de 2,400,000innevånare, 7,400,000 thaler i inkomster, 8 mill, besparingar och 76,000 man soldater, som Preussen deremot egde år 1740 vid Fredrik Wilhelm 1:stes död, förfogar Vilhelm 1 år 1869 öfver alla det nordtyska förbundets stridskrafter, såväl som öfver de tre sydtyska staternas, hvilka endast afvakta den stund, då äfven de skola uppslukas, kortligen mer än 38 mill. innevånare. Preussen vägrar oss sin tjenst, säger Girardin, att gifva oss ett fullständigt begrepp om detta förvånansvärda crescendo, man måste följa historien på Bouffards nya kartor, der färgerna genom sin fint uttänkta bjerthet utöfva en oöfverträfflig vältalighet, man bör här betrakta Europa af 1868, för att kunna inse; huru Preussen i Norden och dess naturlige bundsförvandt Italion (3) betäcka våra flanker och inklämma våra gränser från Nordsjön ända till Medelhafvet. I afseende på Englands och Rysslands framgångar i Asien säger Girardin: England hade 1740 endast 23 mill. undersåter och bar på hundra år vunnit 227 mill. själar. Men Ryssland synes på kartan, sådant det var år 1740, grönt och i sina sedan förvärfvade besittningar gult. Man ser på den sista kartan från Lapplands norra sida, från Tanaelfvens mynning. till Kaspiska hafvets södra och östra brädd, från Aras på ena sidan till Oxus på den andra ett gult band slingra sig nästan i en halfcirkel, 200 lieues bredt och 200 lieues långt; Ryssland omringar Turkestan, innan det slukar Afghanistan och gör engels