Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 2

HAUS GSIGAID Ö0SOK 1 TUIICTICT.A, Val Pe nulvudet en liten — krona! Det sattades blott, att hon i handen haft, i stället för den tappade spiran, det — Monthyonska dygdepriset! Den stackars påfven i Rom har med Isabella förlorat sitt välde i Rom, och då han förlorat det, står naturligtvis äfven den katolska religionen på spel. Endast litet frihetsvind blåser i verlden, är genast påfven framme och skakar på hufvudet öfver synden och otron. Det frigjorda Spanien delar i detta fall lika lott med Osterrike, der f. n. en liflig kamp pågår mellan kyrkan och staten, hvilkas särskiljande oemotståndligt kräfves af händelserna. Den österrikiska deputerade kammarens konfessionela utskott sysselsätter sig sedan längre tid tillbaka med förslag till en ny äktenskapslag, i hvilken det borgerliga äktenskapet sannolikt kommer att förklaras obligatoriskt och registraturen öfver äktenskapen att öfverflyttas från presterliga till verldsliga händer. Om riksrådets båda kamrar antaga en sådan lag, kan regeringen icke anse det åligga sig att träda hindrande i vägen för det önskade tillfredsställandet af erkända behof; hon skall snarare tillråda monarken att sanktionera lagen, hvilket kejsaren ej heller skall, om han icke vill bryta med sitt folk, kunna vägra. i Tyvärr kan den våldsamma fanatism, hvarmed åtskilliga biskopar redan förut i ärenden af denna natur gått till väga, med skäl ingifva den farhågan, att de, då en dylik lag som den nämnda kommer till stånd, skola intaga en ännu föentligare hållning mot regeringen. Först i detta ovälkomna fall skulle regeringen anse sig af presterskapet sjelft tvunget att för rikets fred endast erkänna de biskopar såsom rättmätiga innehafvare af sin stol, hvilka erhållit kejserl. fullmakt derpå. Ett sådant skulle naturligtvis leda till en öppen kamp med Rom, hvars hof, såsom bekant, fordrar uteslutande rätt för påfven att tilloch afsätta biskopar. Det är derför helt naturligt, att den österrikiska regeringen söker undvika en sådan ytterlighet, hvarför hon äfven på allt sätt bemödar sig om att mildra presterskapet och förebygga framtida förvecklingar. Ett bevis härpå är, att kultusministern v. Hasner bildat en komite, hvilken har till uppgift att för de många kristna sekter, som uppstått sedan de konfessionela lagarnes offentliggörande, uppställa mera speciela bestämmelser än dem, som innehållas i nämnda lagar. Komitn skall förskaffa regeringen noggrann kännedom om alla befintliga sekter, deras trosbekännelser, ceremonier etc., och att, i händelse frön till ytterliga förvecklingar med de bestående kyrkorna, isynnerhet den katolska, skulle ligga i dem, inkomma med lämpliga förslag, genom hvilka förvecklingarne kunna törekommas. Detta på samma gång tidsenliga coh försigtiga steg förtjente att äfven annorstädes mana till efterföljd. Det är i sådana saker af ej ringa vigt att heldre förekomma än förekommas. En i konfessionelt hänsende äfvenledes vigtig tilldragelse är den, som i dessa dagar timat i England, der en kyrklig tvistefräga omsider ernätt sin lösning. Geheimerådets domareutskott har neml. der fällt ett utslag, hvilket måste förefalla dem, det angår eller intresserar, som en vigtig julklapp. Frågan gällde neml., huruvida de af de s. k. ritualisterna i gudstjensten införda ceremonier äro enl. engelska statskyrkans lagar tillåtliga eller icke. Dessa ceremonier äro lånade från den katolska kyrkan, såsom användningen af rökelse, vaxljus, kalkens upplyftande vid consecrationen, knäböjningar o. 8. v. Mycket har skrifvits ock talats för och emot, och på grund af de framsteg, som katolicismen gör i England, hafva protestanterna oroats öfver nyhetsmakerier, hvilka synas ha för ändamål att leda engelska kyrkan öfver till den katolska. Geheimerådet har nu med den största bestämdhet och klarhet uttalat sig mot ritualisterna. Saken sjelf kan synas ovigtig; men så är det ej med den princip, enligt hvilken geheimerådet dömde, att neml. parlamentet i samråd med presterskapet utgör den högsta myndigheten i afseende på gudstjenstens form, och att alla former äro förbjudna, hvilka parlamentet icke uttryckligen godkänt. Men ännu vigtigare är likväl, att genom detta utslag den alltigenom protestantiska grundsatsen blifvit fastställd, att inom engelska kyrkan den högsta makten icke tillkommer presterskapet, utan lekmännen. . Så glädjande detta är för hvarje sann frihetsvän, så förargligt måste det vara för påfven, som onekligen lifligt falkat på England, just med anledning af denna ritualistiska rörelse. Förargelserna komma likväl ej enstaka. Den gode påfven har äfven i ett annat afseende blifvit utsatt för en obehaglig missräkning, och detta i sjelfva hans egna Rom, det verldsliga prestadömets centrum. Rättegångsoch Polissaker. Från Landserten. Ovanlig stöld. I Öres.-P:n läses: För någon tid sedan hände det hos en smed i K. att medan han och hans arbetare under skymningen voro inne i s-ugan och togo sig en liten s. k. mörkesbit, så helsade tjufvar på i smedjan och bortstulo allt verktyget samt en del smide, Smederna, som snart märkte tillgroppet, akyndade åstad ofter tjufvarne, hvilka beAtniä ef. o man G.. LX a RR