Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 1

ende vid öfre ändan. Jag tyckte att jag följde Maggie; i stället för att sätta sig, lutade hon sig öfver stolen och vidrörde orneringen på väggen. Åtminstone tänkte jag att hon vidrörde den. Hon läste min tanke och skakade på hufvudet, under det hon fortfarande höll sitt finger der hon satt det. Jag lutade mig öfver henne för att se mera tydligt och vaknade. Ja, jag var vaken, grep efter mitt ljus och tände det med förvånande hastighet. Jag fruktade att den uppenbarelse som så plötsligt meddelats mig skulle försvinna med den dröm som frambragt den, ty i och med detsamma jag vaknade påminde jag mig att det var under rosens blad som jag vidrört fjedern just då jag förvånades öfver alt dessa sköto ut så långt från väggen. Ej en tanka på att jag kunde misstaga mig oroade mig, ej ens erinringen att jag mer än en gång, som jag trodde, kännt på hvarje del af orneringen. När jag kommit fram till panelingen blef gåtan löst, Mina fingrar gledo under rosen, tryckte under ett af dess utskurna blad och årer gled panelingen undan och der lågo mina plånböcker välbehållna! Jag kan nu berätta er att långt innan den gamle Robbie var villig att afresa hade jag väckt honom ur hans slummer, och det första jag gjorde då jag hunnit till Exeter