Göteborgsposten – 30 december 1868, sida 1

hvilka lefvat och dött här sedan urminnes tider itillbka — ehuru han kanske ej hade någon lärdom. Hon vandrade sakta bort vid dessa ord och lemnade mig åt mina tankar. Det var ej den större eller mindre sannolikheten af denna historia som sysselsatte dem; det syntes mig mycket troligt att slöseri, ruinerande grufspekulationer bragt en gammal familj till tiggarstafven och att egendomen blifvit ett byte för dem som med större framgång bearbetat grufvorna än Vyvyawerna hade varit i stånd att göra. Nej, hvad som gjorde mig tankfull var en plötslig hoppets stråle som trängt ned i mitt mörker. Om detta hade varit ett gammalt herresäte — och storleken af huset, den breda trappan och ornamenterna styrkte den gamla qvinnans försäkran härom — då hade den glidande panelningen ej varit en dröm. Jag var tacksam för att hjulet gått sönder, ty i annat fall hade jag vid denna tid varit på väg till Exeter. Ingen känsla tager oss i så hastig besittning som hopp — ingen känsla lifvar oss till kropp och själ med sådan styrka. Jag kände mig nästan förvirrad af den massa nya idåer som denna ljusstråle väckte hos mig, (Forts.)