Göteborgsposten – 29 december 1868, sida 2

utgjutelse i sista turen. Men makterna böra snart stoppa pipan i säck och intaga en hofsammare hållning, om de vilja förekomma sina folks utarmande. Göra de det icke, utan heldre fortsätta med sitt hittills följda system, så måste deraf följa, vi ha förut flera gånger påpekat det, folkrörelser, de der kunna framkalla ett allmänt revolutionärt tillstånd, hvilket, lättare än hrr potentater kanske nu vilja tro, kan leda till en republikansk stämning, som bör bli för dem allt annat än behaglig. Man skall vara blind, för att icke se detta. Emellertid vilja vi här framhålla några siffror, hvilka i detta afseende tala volymer och böra vara ett memento för konungar och regeringar. Ar 1829 nedskref Nebenius i sitt på den tiden mycket berömda verk öfver statskrediten följande ord: Den omätliga höjd, till hvilken statsskulden i enskilda länder kunde växa, utan att leda till kreditbrist, och den hast, hvarmed en sådan skuldbörda på grund af fortsatta lån hopade sig, äro ett för den nyare tiden egendomligt fenomen. Sedan dess har 40 är förflutit, rika på vexlande händelser, men i ett afseende har ingen förändring visat sig, neml. i den progressiva tillökningen af statsskulderna — och afse vinaturligtvis här endast de skulder, hvilka gjorts till oproduktiva ändamål. Antagligen tänkte Nebenius då förnämligast på Storbritannien och Nederländerna, och i dessa båda stater har man sedan dess hållit inne med att öka statsskulden. Men huru står det nu till med statskrediten i Frankrike, Österrike, Ryssland och Italien? De nyss nämnda staterna kunde tillsammantagna år 1829 uppvisa en statsskuld af c:a 2,000 mill. thaler med en årlig räntebörda af ungefär 100 mill. thaler — och nu? Redan för fem år sedan uppskattades de till oproduktiva ändamål använda lånen till c:a 21,000 mill. edr med en årlig kostnad af ungefär 800 mill. rdr; men bådadera ha sedan dess stigit ofantligt högt. Huru var det möjligt att hopa en sådan skuldmassa?, spörjer man nu, ehuru med helt annan förundran än för 40 år sedan. Svaret lyder, att denna möjlighet endast kan förklarag genom den storartade illusion, enl. hvilken hela verlden menar och den ene obetänksamt pratar efter den andre, att nutidens bördor kunna läggas på kommande slägten, under det i sjelfva verket saken förhåller sig så, att statskrediten visserligen kan utöfva ett högligen betänkligt inflytande på nationalförmögenhetens och nationalinkomstens fördelning bland de olika klasserna af den senare befolkningen och att den kan i väsentlig mån befrämja pauperismen, men icke är i stånd att begagna annat kapital än det som nutiden redan eger. Men låtom oss skrida till siffrorna! I Storbritannien uppgisk hela nationalskulden d. 5 Januari 1851 till c:a 807 mill. p. sterl. med en årlig räntebörda af nära 28 mill pund; men d. 31 Mars 1868 till 797 mill. pund med 26,700,000 pund i räntor och annuiteter. Oaktadt Krimkriget, det svåra upproret i Indien, bomullskrisen, som så hårdt drabbade England, och den abyssinska expeditionen visar sig ej blott icke någon tillökning, utan en minskning i nationalskulden. I Nederländerna var statsskuldens ställning denna: Ar 1851: 1,229,518,580 floriner kapital med 35,938,509 fl. i räntor, år 1868: 968,243,913 fl. kapital med 28,029,667 fl. i räntor. Således äfven här minskning i statsskulden. Men också äro England och Holland bland de friaste länderna i Europa, der representationen likasom i vårt land utöfvar omedelbar tillsyn öfver statens penningaffärer, under det att de båda äro äfven i kommersielt hänsende särdeles lyckligt lottade och i alla händelser vida bättre än Sverige, som ännu har i detta fall mycket ogjordt, för att kunna bli, hvad dess fria statsformer berättiga det till, en rik och välmående stat. Hvad Preussen angår, så upptages hela beloppet af dess statsskuld i budgeten för 1869 till 434,509,121 thlr, hvaraf 416,259,121 thlr äro räntebärande. Härifrån böra dock dragas de till jernvägar använda lånen, uppgående till mer än 183 mill. thlr, hvilkas förräntande och amortering rikligen betäckas af öfverskottet å banornas driftomkostnader. Ar 1851 uppgick hela den räntebärande preussiska statsskulden till 206,006,414 thlr, hvilken således nu förhöjts till ett ett belopp af 232,946,693 thlr. Detta är dock en billig summa emot hvad Frankrike, Osterrike, Italien och Ryssland ha att i statsskuldsväg uppvisa. De siffror, som här möta, äro svindlande, och visa de tydligare än några ord, huru allt der måste drifva till ett afgörande, för att icke det bestående skall ramla. I Frankrike var det nominella beloppet af den konsoliderade statsskuldens kapital upptaget i 1851 års budget till nära 5,346 mill. fres. men i hudgeten för 12869 till