Göteborgsposten – 29 december 1868, sida 1

Nyheter sitt ord i vågskålen och på hvem skall jag då tro? Ty Dagens Nyheter är allvetande och allvis — nästan åtminstone, för att begagna dess lord-protektors favorituttryck. Af honom har Dagens Nyheter troligen också lärt att borteskamotera betydelsen af öfverste Nordensvans officiella tillkännagisvande. För min del har jag intet att invända mot den ställning, som Dagens Nyheter intagit till Novemberoroligheterna, till läktaren, till öfverståthållaren, till hr von Troil, till pojkarne som slogo in fönster, till grosshandlaren som fick plikta, till alla i allmänhet och hvar och en isynnerbet — ty en sådan ställning bör medföra god verkan så här års, och det är väl meningen, nästan, Hvem skall Svenska akademien utse till sin sekreterare och hvem skall utses till friherre v. Beskows efterträdare i fåtöljen n:o 12 — frågar ni. Med sekreterarebefattningen följer en så ytterst obetydlig lön, att den ej ens förslår till hnshyra för en man med familj. Den blifvande sekreteraren måste således antingen hafva enskild förmögenhet, eller tillräcklig inkomst från annat håll. Man gissar — märk väl, man gissar — att för professor Ljunggren skulle kunna beredas tjenstledighet vid universitetet i Lund, och någon sådan anställning här, att med den kunde förenas sekreteriatet i Svenska akademien, till dess att riksdagen vnder något ögonblicks böjelse för snille och smak — ett sådant ögonblick kan ju inträffa? — beviljade fast lön för Svenska akademiens sekreterare. tillräckligt stor att hans lefoadssätt ej blef allt för poetiskt. Omedgörligast blir, befarar jag, Jöns Pährson, som visst icke saknar snille på ett vis, men hur det är med smaken lemnar jag osagdt. Men hvem skall intaga fåtöljen n:o 122? Man gissar på prins Oscar. Stadgarne lägga icke något hinder mot detta val, och kompetent är han utan tvifvel också, både såsom skald, såsom skriftställare och som talare. Men en formel betänklighet förefinnes. Akademiens ledamöter väljas för lifstiden och öfver den aflidne skall hans efterträdare hålla åminnelsetalet. Men enligt naturens ordning bör prins Öscar, såsom yngre, blifva sin äldre broders efterträdare på tronen. Han blir då Svenska akademiens höge beskyddare. Men han kan ej på en gång vara konung, akademiens beskyddare och ledamot af akademien. Han måste följaktligen lemna stolen n:r 12; men efterträdaren kan då ej hålla åminnelsetalet öfver en afgången lefvande ledamot. Se der en betävklighet, eller om man så vill en hel serie af betänkligheter. i Endast en enda gång har Svenska akademien blifvit försatt i den smärtsamma nodvändigheten att förklara en stol, den 14:de i ordningen, ledig, och välja en ny ledamot medan ännu dennes företrädare lefde. Sedan grefve Gustaf Mauritz Armfelt, inkallad 1726 i akademien, dömdes in contumaciam från hf, ära och gods, förklarades hans plats i akademien ledig och 1797 inkallades i hans ställe riksrådet frih. Malte Ramel, som naturligtvis icke alls fick eller kunde säga ett ord om sin företrädare, och ehuru Gustaf IV Adolf 1800 upphäfde domen öfver grefve Armtelt, återinträdde han aldrig i akademien. Han hade nog både snillet och smaken qvar, men akademien tyckte väl att med hans namn följde en viss bismak. Om nu prins Oscar af formella skäl ej vill eller kan ifrågakomma, hvem då? Kanske frih. Gripenstedt, den största nu lefvande parlamentariska talangen både i f. d. första ståndet och nu i riksdagen. Invald i akademien kom han der att intaga samma stol som grefve Wirsen innehaft, ochså en statsman af första ordningen. Kanske justitierådet C. G. Strandberg, en af frih. v. Beskows skyddslingar, och det är en stor rekommendation. Kanske d:r Sturtzen-Becker, som nu gjort fullständig bot för sina litterära ungdomssynder, som brännt upp sin satiriska penna och som skrifver så akademiskt allvarligt som vore han redan en af de aderton. Kanske — storia om en rörlig pareling — mera lik samarna nr Fnaan och anm Nat sn 9