Göteborgsposten – 23 december 1868, sida 1

borden voro öfvergifaa och en grupp af ett halft dussin män satt rundt omkring elden med ett krus öl och några tennbägare ställda på en bänk bredvid. Den nedra hälften af rummet var försänkt i ett mörker som ljusskenet var för svagt att genomtränga. Jag frös och vände mig instinktlikt mot dryckessällskapet. De måste ha hört mig komma in, men ingen enda at dem gjorde en rörelse för att erbjuda mig en plats nära elden. Men jag har aldrig varit blyg af mig, så att jag ställde ned ölkruset på golfvet och satte mig midtframför eldee. Ett missnöjdt brummande hördes från en af männen, och dervid sågo de alla upp och betraktade mig med samma tröga ihärdiga blick som en tjur, med hvilken man plötsligt befinner sig ansigte mot ansigte på ett fält. Ett snyggt sällskap i sanning! Sex lymlar med ett så elakt, skurkaktigt utseende man gerna kan tänka sig! Jag kände min arm lätt vidröras. Det var min rödhåriga Hebe. — Jag ställer fram maten åt er här, sir, sade hon i det hon pekade på bordet. Kanhända ni vill sätta er ner der, sedan ni värmt er. Jag anmärkte att, ehuru hon talade stark