Göteborgsposten – 23 december 1868, sida 1

tarler 22,000 rdr. AA — — — Bernhard von Beskov. Vi meddela här efter Post-tidningen den af prof. Böttiger författade och af honom föredragna minnessång öfver Svenska akademiens mångårige, utmärkte sekreterare, hvilket skaldestycke beledsade de minnesord, som af presidenten grefve Manderström egnades den aflidne å Sv. akademiens högtidsdag sistl. Söndag: En sorgens sky har sänkt sig kring oss ner; Hvart öga söker, men ej finner mer Den adle siaren, som här vid bordet I festens stund så ofta förde ordet Och fängslade hvart öra med sin röst ÅAonu i sena qvalln af lifvets höst. Ja, fastän reen det i hans lockar snögat, Eld var i hjertat qvar och eld i ögat. Hur skön han satt der, lagrad veteran I vettets sold och sångens äldste svan! Än kring sin sordna plats i kära runden Osynlig sväfvar han i denne stunden; Ty hvad i lifvet rätt man älska lärt Det har man ännu efter döden kärt: Den sörjde gerna ville oss hugsvala Med himmelsk röst, om grafven kunde tala. Så skild blott från vår syn, från lifvet ej, Han är den varma, kärleksfulla anden. Kan anden dö? bli stoft, bli intet? Nej, Men falla kunna, falla måste banden, Som här en tid hans vingar hålla qvar, Tills jublande med ens mot skyn han far. Der bar han slagit ut dem i det skonas, Det frias himlar, i de evigt blå, Der blott serafer sina harpor slå, Och ej med lager, men med palmer krönas De blida andar, hvilka priset fått För hvad de här har verkat stort och godt. Ack! hvad vi kalla stort är smått deroppe; Men flöt det från en kärlek varm och ren, Då glänser ännu der vår handlings droppe Som stjerna med ett oförvanskligt sken. Och kärlek bodde i den sköna anden, Som nyss oss lemnat, kärlek i den handen, Som sjelfmant räcktes till så mångas stöd Och kalloa icke kunde sorien som död. Det var den kraft, som allt hans verk har drifvit; Ehvad ban forskat och ehvad han skrifvit; Det var det hjul, som satte allt i gång I dikt som handling och i tal som sång. Han älskado sitt land. Ha Sveriges anor Haft någon bard mer ridderlig än han? Käckt slogs han under Carl den tolftes fanor, För Gustafs ära stred han som en man, Ebo som djerfdes vara minnen svårta Och rigta pilar wot vår Sagas barm, Den fick att göra med haus svenska hjerta, Den kom i skowhåll för hans ädla hirm. Han gick som tempelvakt kring Sveriges grilter, Och Torkel Knutsons manliga bedrifter, Kung Eriks vansinn och kung Birgers stam Han troliade till lif på scenen fram. Och se hvad galleri ditt öga gläder At svenska bilder ifrån skilda dar! Hög Urban Hjärne dig till möte träder. Den gamle Gjörvell stannar hos dig qvar. Se män i rådstalar, i vapenskrudar! — Här lossar Wadström negerslafvens band, Der ser du Fogelberg med nordens gudar, Och Raab med Bellmans cittra i sin hand. Har skedar Bergman skapelsen i härdenk), Der talar Svedenborg med andeverlaen, Men lakonismer öfver konstens verld Du hör från läpparna af Ehrensvärd. Tessin du skådar i sin rätta dager, Och Leopold har atersått sia lager, Och Görtz har icke under bilans knif Sin ära mist, fast han sorblödt sitt lif. Så af sin kärlek ban åj alla delat, Så skipa rätt han har åt alla velat, Så slogs för alla opp hans hjertas dörr Och främst åt dem, som lidit orätt förr. Ur häfdens rullar strök han ut förtalet, Hvar misskänd storhet tog han straxs sig an Och rättade allt skeft och allting galet, Förklarande, försonande och sann. Han älskat konsten ock. Med brutna strålar Hon är af samma sol ett ätersken. Hon talar, sjunger, mejslar eller målar, I all sin mångfald är hon ännu en. Men denna enhet få som han ha fattat, Åt konstens skilda makter har han skattat. Har dyrkat dem, ej blott till tidsfördrif, Men åt dem offrat kärnan af sitt lif; Hur vi dem dela och hur vi dem kalla, Han har dem tjenat, bar dem älskat alla, Och derför alla utan undantag Stå kring hans urna sörjande i dag. Vill du mig följa till en tid som flytt, Det skönas långa sommardag i norden, Då svenska dikten flög kring vida jorden Och till ett Hellas Manhem sågs sörbytt. Du ser i skuggan der af lagerträden En grupp af skalder sina lyror slå, Du lyss till Davids-toner, Selma-qväden, Till Frithiofs saga lyss du helst ändå. Der sjunger Vikmgen, när stormen hviner, ) Tegurs uttryck om Scheele.