Från Utlandet. I bref från Paris at d. 12:te d:s skrifves: Man talar i dessa dagar mycket om utrikesministern Moustiers afgång ; han skall hafva engagerat sig för starkt i Turkiets intresse. Hans vänner verka ifrigt för att han skall få behålla sin portfölj; men det heter likväl öfverallt, att Lavalette har många utsigter till att kunna inom kort aflösa Moustier. Kejsaainnan gynnar Lavalettes utnämning till utrikesminister; jag vet från god källa, att fdetta förhåller sig så, hvilket helt visst skall för öfrigt förundra många, emedan man skulle tro, att hofvet skulle vilja undvika allt, hvad som under de förestående allmänna valen kan från detsamma aflägsna presterskapet. Och det är säkert, att Lavalettes val är ett starkt slag i ansigtet på alla dem, som försvara påfvens verldsliga makt, för att ej tala om dem, som icke gilla hans bekanta cirkulär af September 1866 — la politique des grandes agglomerationes o. 8. v. Jemte denne statsman nämnes äfven Rouher och Lagueroningre såsom kandidater till utrikesportföljen; men jag tror neppeligen, att de för det närvarande ha några utsigter. Den politiska himlen har på sista tiden åter förmörkats. Nan är här icke nöjd med att den grekisk-turkiska förvecklingen drager så långt ut, och på den andra sidan om Pyrenerna ser det värre ut än någonsin. Hr v. Bismarck har åter kommit fram på skådeplatsen och måste naturligtvis hålla publiken vid lynne, för att man städse skall tänka på honom. Han har haft den lyckan att kunna denna gång debutera med en sanning: ett europeiskt krig var verkligen, såsom han i förgår yttrade i ett utskott, öfverhängande under förliden sommar. Han kommer straxt derefter med en gåta, i det han säger, att kriget endast afvärjdes genom en oväntad omständighet. Denna gåta kunde måhända upplösas, ifall man kunde få rikskansleren