Göteborgsposten – 18 december 1868, sida 2

rer uppgjordes utan att hr H. var närvarande, svarades att denne ibland vid sådana tillfällen var tillstädes, ibland icke. Erinrade sig ej om hr H. någon gång gjort någon större affär ensam, men sådant kunde möjligen ha bändt. Hr W. Celsing hade varit i firmans tjenst i 17 år. Han uppgaf att hr Lindhult, äfven sedan han år 1866 utträdde ur firman, skött de åligganden som på kontoret tillhört honom. Trodde att hr L. utgått ur firman för att undgå utmätning; äfven sedermera hade ban deltagit i göromålen på kontoret på samma sätt som förut, men visste ej om detta skett såsom chef. Han bade ansett honom för att ba effektivt utträdt ur firman, men hade ej närmare reflekterat öfver den saken. K.-omb. hemställde till hr C., om han ej nu skulle vilja reflektera på ed, och säga om han ej ansett hr L. ha del i firman, utan blott för den goda sakens skull skött alla dess affärer. Vittnet hade ej vetskap om huru dermed förhöll sig och hade ej anledning tro annat än att hr L. utträdt ur firman, K.-ombudet erinrade om de stora summor som hr L. uppburit af firman oeh hvilka således skulle vara lån af br H., samt om det egendomliga att den upplösta firman Corin, Lindhult C:o haft ett konto hos firman R. Lindhult C:o. Viunet yttrade att förstnämnde firmas tillgångar stått uppförda på detta konto, och tillade för öfrigt att om han förut haft några tvifvel huruvida hr Lindbult varit deltagare i firman eller ej, så vore de nu häfda genom konsul A. Meyers ifver att få in honom deri. K.-ombudet tog fasta på det hypotetiska om, som af vittnet i detta afseende yttrats. Hr J. Th. Aubourne hade d. I November 1867 blifvit af hr Lindhult anställd såsom korrespondensförare på firmans kontor och hade tillfölje deraf lemnat sin förut innehafda plats på bolaget Sveas kontor. Han trodde då, att hr L. var i firman, eljest hade han ej af honom låtit engagera sig. Då han inträdt på kontoret frågade han om de öfriga bokhällarne visste att hon var anställd derstädes. Derpå svarade hr L. att Hegardt kände till det. Han gick ut i det yttre rummet, der hr H. hade sin plats, och yttrade till honom att han efter aftal med hr L. nu jatrådt der för att sköta korrespondensen. Hr H. räckte honom sin hand och teg. Hans öfvertygelse var att hr L. var, om ej hufvudpersonen, så åtminstone delegare i firman, och något annat visste han ej förrän förl. sommar, straxt innan firman gjorde cession. Han fick då i uppdrag att gå upp på rådstugan och svara i ett skuldfordringsmål, emedan såsom hr L. uppgaf, hr H. var borta och att han sjelf var hindrad. Hr L. stack dervid i hans hand ett papper, som han först då han kom upp på rådstugan öppnade, och af hvilket han för första gången inhemtade att hr L. trädt ut ur firman. Affärerna kände ej vittnet till, men han hade ofta sett att vexlar, kon: trakter m. m. blifvit skrifna af hr L. och sedermera utlemnade till hr H. Skeppsmäkl. Aug. Leffler hade med hr Lindhult ensamt uppgjort alla de befraktningsaffärer, hvarmed firman vände sig till honom. Deremot kunde han ej erinra sig att han uppgjort sådana affärer med hr H. Tinsolje deraf hade han trott att L. haft ledning af firmans affärer, tills han ett halft eller helt år efter det L. utträdt ur firman Lindhult C:o fick händelsevis veta att så skett. Då L. sedermera en gång kom till honom för att låna penningar, frågade vittnet om L:s utträdande ur firman vore sannt, i hvilket fall han ej kunde få låna några penningar. Hr L. svarade jakande och tillade på fråga, hvarför sådant ej blifvit annonseradt, att det annonseradts i Posttidningen. På ytterligare fråga hvarför det ej afvonledes blifvit annonseradt i Göteborgstidningarne, svarade hr L.: Det är endast en proformasak alltsammans — ett uttryck som vittnet ansåg ha syftat på hans utträdande ur firman. Öfverskulten ÄÅÄlmen hade haft utslag på L. till verkställighet innan han utträdde ur firman. Då detta skedde hade han hört L. yttra, att han gick ur firman för att skydda den lösegendom som fanns i hans bostad och tillhörde firman. Vittnet hade i enlighet med sin erfarenhet vid de transaktioner han med L. haft, alltid betraktat honom såsom firmans chef och ensam beslutande. Detta hade dock L. ej sagt sig vara men vittnet hade kunnat förnimma det. Hr Söderström hade ej sett någon skriftlig uppgörelse mellan hrr Lindhult och Hegardt. Han hade ej gjort sig någon bestämd föreställning om deras förhållande till hvarandra. Hr Lindhult befattade sig både med de yttre och de inre affärerna, hr Hegardt mest med de inre. Innan br Hegardt blef intagen i firman bade hr L. erbjudit vittnet att ingå i densamma, men då nan fruktade, att han i följd af sin långa anställning på firmans kontor skulle i alla fall förblifva en bokhållare, hade han afslagit anbudet. Hr P. Wesslau från Kongelf berättade, med anledning af en i stämningen förekommande beskyllning att Lindhult C:o skulle olofligen tillegnat sig en till Kongelf sänd, herr A. Meyer C:o tillhörig hafrelast, att en sådan verkligen till Kongelf ankommit, och då den blott varit förpassad till honom, utan uppgift om hvem den tillhörde, hade han låtit ria och med annan hafre sammanblanda densamma, i tro att den liksom öfriga laster tillhörde Lindbult C:o. Hr J. M. Nordquist hade haft åtskilliga befraktningsaffärer med firman Lindhult C:o. I de flesta fall hade hr L. uppgjort affärerna och i alla bändelser de vigtigaste. L. hade alltid tecknat firmans namn såsom delegare. Vittnet visste ej hvem som var delegare i firman och hade aldrig reflekterat deröfver, alldenstund affärerna alltid gått korrekt. Vittnet hade ansett L. berättigad att uppgöra affärer för firman. För v. häradsb. Almens hörande och upptagande af firmans böcker uppsköts målet till d. 25 nästk. Januari. Hr Celsing begärde vittnesersättning med 10 rår för hvardera af de trenue rättegängsdagar ban varit uppe. K.-ombudet bestred detta, öfverlemnande åt rätten att pröfva huru mycket en handelsbokhållare borde ha vid ett sådant tillfälle. Rätten tilldömde hr Celsing en ersättning af 3 rdr. Hr Celsing förklarade att han efterskänkte summan och att han ansåge det han borde ersättas med samma belopp som vitet skulle uppgått till ifall han ej infunnit sig. Slutligen företogs det mål som af hrr A. Meyer C:o blifvit instämåt mot hr C. F. O. Lindhult. Hr Lindhult inlemnade en längre skriftlig uppsats, i syfte att bevisa det hr Meyers påståenden voro grundfalska. För svaromåls afgifvaude å kärande sidan uppsköts äfven detta mål till d. 25 nästk. Januari. W— A ——— 2. 3