Göteborgsposten – 18 december 1868, sida 2

vinden med en bitande s yrka, som gjorde mig benägen att gömma min haka under kragen af min ötfverrock. Hvilken läng besvärlig gata! det tycktes aldrig vara någon ända på densamma; men på en gång blefvo husen på båda sidor högre; gator grenade ut sig från den hufvudgata jag följde och jag fann att Trevellick var en större plats än jag föreställt mig. Den tycktes vara obeskrifligt mörk och dyster; ej enda varelse syntes till på gatorna och knappt nog en bod. Jag visste att det var ett grufdistrikt och Trevellick var möjligtvis endast en samling grufarbetarebostäder och egde kanhända en eller ett par förrådsbodar. Men der måste finnas ett värdshus någonstädes och der skulle jag söka få logis. Jag träffade på det slutligen. Då jag nalkades hörnet af tredje gatan på höger hand förnam jag ett svagt ljud af röster. Jag stannade och lyssnade. Ja, man kunde ej misstaga sig på ljudet. Det var en dryckessång som uppstämdes i korus. Jag vände nedåt gatan. Sången kom från nedra våningen af ett hus, framtör hvars midt hängde en skylt på sina rostiga gångjern. Det fanns ej några lampor, så att jag kunde ej se hvad skylten skulle föreställa; sedermera fann jag att det var måladt en ... räf på densamma. (Forts.)