Göteborgsposten – 15 december 1868, sida 2

ålder. Markisen af Hartington, hertigens af Devonshire äldste son och förut liberal krigsminister, skall bli general-postmästare, hvilken ställning nu kan förenas med on plats i Underhuset; äfven han föll igenom vid de sista valen, men skall naturligtvis med lätthet kunna finna en annan plats. Grefve de Grey nämnes nu såsom lord president of the council och grefve Kimberley (förut lord Wodehouse) som Lord Privy Seal, en blott hederspost. Talrika kandidater nämnas till den isynnerhet nu vigtiga befattningen såsom v. konung af Irland: grefve Spencer, lord Charlemont, lord Dufferin, ja, tillochmed lord Halifax, bättre känd från fordna dagar såsom sir Charles Wood. Den högsta sattigstyrelsen President of the Poor Law Board) tillfaller troligen den unge Citymedlemmen Goschen, emedan Charles Villiers, lord Clarendons broder, har afslagit den. Layard blir verkligen Chief Commissioner of Works, hvilket dels motsvarar en direktör öfver domänerna och dels platsen såsom minister för allmänna byggnader och anläggningar. De båda radikala medlemmarne Stansfield och Forster skola nu äfven vara upptagna, den förste såsom finanssekreterare i the Treasury, den siste såsom Jice-President of the Council, en embetsman som närmast förestår hela det offentliga skolväsendet. — Parlamentet skulle öppnas i Thorsdags, godkännandet af valbrefven, edens afläggande af medlemmar och valet af Underhusets talman (speaker) skulle slutas såsom i Lördags, och om då nya val utskrifvits i de kretsar, hvilkas representanter mottagit statsembeten, har sessionen troligen redan uppskjutits till en af de första månaderna under nästa år. Regeringsmedlemmarne ha för öfrigt kysst drottningen på hand och tackat för nådig upphöjelse, så att ministören Gladstone nu faktiskt efterträdt ministören Disraeli. Utnämningen af talmannen för det första nyreformerade Underhuset föranleder Times att föreslå afskaffandet af ett gammalt bruk, som kräfver, att medlemmarne af Huset skola, när de infinna sig vid talmannens levcer eller dinöer, antingen anlägga bofdrägten eller, om de äro militärer, uniformen. Times vill gerna lemna uniformen åt militärerna, men finner det högst löjligt, att de gamla civila herrarne uppträda i hofdrägten, hvilken knappast kan kläda en Apollo och föga skiljer sig ifrån betjenternas livråer. Om Preussens ställning till Rumenien skrifves till Augsb. allg. Zeit. bl. a. följande: För Preussen är Rumenien i dubbelt hänseende af vigt; först och främst med hänsyn till Orienten, som likväl nu har mindre betydelse för Preussen, och för det andra i afscende på Österrike, hvilket tyckes nu och i den närmaste framtiden vara hufvudsaken. För att kunna oroa Österrike i ryggen och eventuelt bekriga det, blir det höga preussiska skyddet Rumenien till del, och för att sätta furst Carl i stånd att utföra den roll, som i påkommande fall tilltänkes honom, har man först och främst sörjt för det nödvändigaste : organisationen af den rumeniska hären och dess förseende med vapen, anförare och krigsmateriel. Allt detta har redan skett; den rumeniska hären, som har en styrka af 25 till 30,000 man, har fått nya gevär och preussiska anförare, och den har i de tyska jernvägsarbetarne, ungefär 6,000 man, fått en cadre till nya regementen. Mycket preussiska penningar är i omlopp i Donaufurstendömena, och preussiska officerare resa omkring i landet och studera det, hvarvid de ej underlåta att såsom turister se sig litet om i grannlandet Siebenbärgen. De rumeniska landsvägarne, hvilka voro i det eländigaste skick, upptaga nu i hög grad regeringens uppmärksamhet, och de gamla vägarne, som leda från furstendömena till Siebenbärgen, ej blott förbättras, utan nya vägar anläggas äfven, såsom t. ex. i riktningen mot Kronstadt i Törzburg passet och i riktningen mot Kimpolung i den smala landremsa, som öfver Borgo-Prond förenar Bukowina med Siebenbärgen. Då härtill lägges det preussiska reglementets införande i armåen och skjutöfningarne om Söndagarne på landet, så ha vi ungefär anfört allt, hvad Preussen ansett nödigt, för att Rumenien skall kunna bli vuxet uppgiften att eventuelt sysselsätta en österrikisk kår eller framtränga i Siebenbiärgen, utan att genast bli tillbakakastadt. Mot den i går omnämnda artikeln i La France, som erinrade det preussiska krigspartiet om pragerfredens helgd och om faran att reta till krig, svarar Spen. Zeit. officiöst med följande högmodiga uttalanden: La France kan vara ötvertygadt om, att hvarje tysk regering, som skulle anmoda folket om att underkasta sig europeiskt förmynderskap, skulle sätta sin tillvaro på spel eller skulle regeringarne vara nog förblindade att vilja upphäfva sig till förmyndare för den tyska nationen, som icke erfar den ringaste håg att störa grannarnes lugn, så skulle hela folket, hvilket är i grund utledset vid kabinetternas upphetsning till krig, gemensamt resa sig emot dem. Peabody från Amerika, hvilken för några år sedan skänkte för 150,000 p. sterl., derpå åter 100,000 pund till Londons fattiga, har nu för tredje gången gifvit en mer än