Göteborgsposten – 14 december 1868, sida 2

i ett brokigt maskeradtåg, vid ljudet af tamburiner och castagnetter, drogo in till Corso på den sista karnevalsdagen. Plötsligt fick jag en tanke som jag meddelade åt Cecco. Han rusade ut och få minuter derefter var han tillbaka med ett stort lösskägg och en fullständig förklädnad. Det fattades ännu en god timma innan det skulle ringa till ave, dåjag klädd som matros med en tröja öfver skuldran, ett rödt skärp om lifvet, en liten grå hatt på hufvudet och det långa skägget, som gjorde mig alldeles oigenkänelig, stod midt i maskeradtumultet på Corso. Hela den oändligt långa gatan från piazza del popolo till det venetianska palatset genljöd af jubel och glädje. Eeco fiori! Volete fiori! ljöd det öfverallt och violbuketterna hade en strykande afsättning, blomstorstciden med damerna på balkongerna var i full gång och löjliga karikatyrer förekommo öfverallt. En oerhörd koloss, som föreställde en ångbåt, rörde sig långsamt framåt under handklappningar och jubelrop; ett halft hundra vackra romarinnor i pittoreska grupperingar utgjorde besättningen, En oerhörd menniskomassa åtföljde skeppet och ryckte allt med sig. Jag nödgades följa med strömmen och innan jag visste af det stod jag framför min fars palats. Hela den långa balkongen på fagaden var