Göteborgsposten – 11 december 1868, sida 2

Roms omgisningar. Dessa turer blefvo allt längre Yoch längre, ty den friska höstluften tycktes stärka hennes nerver, och färgen började återvända på hennes kinder. Vi kommo just vid middagstiden tillbaka från en sådan längre utflykt, då vi i närheten al via Nomentana ölverraskades af att se påfvens vagn hålla straxt bredvid den gamla kyrkan Santa Agnese. Vi hade ej kört många steg hän mot porta Pia, förrän påfven sjelf kom emot oss i sin hvita Cistercienserkappa och karmosinröda hatt. Han gick helt ensam fram; ett par kardinaler följde efter honom och på något afstånd ett par lakejer med rika broderier. Min mor lät som god katolik sin vagn hålla, steg ur den och knäböjde då den helige fadren närmade sig; jag följde naturligtvis hennes exempel. Hans helighet gjorde korstecknet och ville gå vidare, men igenkände i detsamma min mor. Han stannade och frågade vänligt efter hennes befinnande. — IIvem är den unge man som ledsagar er? frågade han derefter i mild ton. — Min äldste son per ubbedirla l ). — Nej, min dotter! der passar talsättet ) Italienarne säga: sor att ätlyda er-, liksom vi säga: 6till er tjenst.