Göteborgsposten – 11 december 1868, sida 2

och denna radikala hanadllng HAN Journålistföreningen i Berlin funnit så opassande, alt den ingått med ett andragande till presidenterna för Herrehuset och deputeradekammaren om, att ogerningsmannen måtte för framtiden vägras tillträde till journalistläktaren i de båda kamrarne. Denna anhållan är undertecknad af samtliga berlinertidningarnes redaktioner med undantag af Kreuzzeitung och Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit.: Vända vi blicken åt andra håll, så se vi nya bevis på grälsjuka och tvist. Spaniorer na kifvas sinsemellan, Grekland och Turkiet ligga snart sagdt i lufven på hvarandra — och England och Amerika, hvilka helt nyss firade så vackra brodersfester med anledning af sin lyckligt uppgjorda förening, glo på hvarandra så ilskna som bulldoggar. Vi omnämnde i går, att Seward vägrat ingå på det mellan lord Stanley och amerikanska sändebudet Reverdy Johnson träffade aftal, enligt hvilket konungen af Preussen skulle såsom skiljedomare afgöra tvisten dem emellan i dess hufvudsak. Nu berättar ett telegram från Amerika, att den nyligen sammanträdda kongressen i Washington fattat ett beslut, som — fordrar Reverdy Jobnsons återkallande. Alabamatvistens afgörande, för hvilket så många glas tömts i England, tyckes således ej ha varit något annat än humbug, hvari amerikanarne ju också äro kända för att vara mästare. Det låg mycket nära tillhands att gissa detta, i trots af de firade broderfesternaoch de afgifna förklaringarnes bestämdhet. Reverdy Johnson gjorde för mycket af det goda och smorde för tjockt på, under det han då och då kom med sidohugg och stickord, hvilka måste göra det intryck, att han egentligen icke sjelf trodde ett ord at allt hvad han sade. Ålabamafrågan är också alltför allvarlig att kunna ordnas i all gemytlighet inter pocula. Johnsons hela mission har säkerligen närmast varit beräknad på de inre förhållandena i Förenta Staterna, demokraterna, till hvilka presidenten! Johnson och hans namne i London höra, ha velat åstadkomma en eller annan fait accompli, som kunde förtreta den efterföljande regeringen och lägga band på dess sria uppträdande i en sak, som var så väl egnad att vinna popularitet. Utrikesministern Seward, som vid presidentvalet bröt med Johnsons parti och offentligt talade för Grant, har lagt första nindret i vägen. och det vill synas som att kongressen skall göra återstoden. Under alla omständigheter gifva de ingångna underrättelserna goda skäl för det antagandet, att saken skall förbli oafgjord mellan de båda kabinetterna, tills Grant tillträdt presidentskapet. Hvad han bär i skölden, vet ingen. Men tyvärr är det att befara, att den så oförmodadt åter brutna försoningen skall lemna rum för ännu bittrare stämning än törut mellan folken på båda sidor om Atlanten. Timessöker visserligen trösta sig och sina läsare med den nya regeringen i sjelfva England och säger: Då lord Clarendon tillträder sin nya post (som utrikesminister), skall han genast se sig invecklad i en svår uppgift. Han medför emellertid både skicklighet och erfarenhet till sitt embete, och vi tvifla ej på, att han skall lyckas bringa saken till ett godt slut. Dessa tröstegrunder kunna visserligen vara goda, men äro likväl föga att räkna på. Lord Clarendon, hvars utnämning till utrikesminister nu kan anses höjd öfver allt tvifvel, är född d. 26 Januari 1800, således snart 69 år gammal. Han var utrikesminister i grefve Aberdeens koalitionsministör från d. 28 Dec. 1852 till d. 8 Febr. 1855. Den vigtigaste händelsen under hans dåvarande embetstid var afslutandet af alliansen med Frankrike mot Ryssland, hvilken hade Krimkriget till följd. Äfven under det följande palmerstonska kabinettet behöll Ciarendon posten som utrikesminister. D. 26 Febr. 1858, då ett torykabinett under lord Derby kom till rodret, lemnade Clarendon sin plats åt gretve Malmesbury. Att Clarendons återinträde i kabinettet helsats med glädje af de franska tidningarne, såsom bebådande vestmakternas framtida enighet, ha vi förut nämnt. Times uppdrager följande program för den nye utrikesministern, hvilket otvifvelaktigt skall vinna hela den engelska allmänhetens understöd : England vill på intet sätt uppgifva sin politiska ställning. Då dess råd eller inblandning blir nödvändig, skall England komma fram, men den olycksaliga frestelsen att skrifilla! sade Gregorius XVI, ty lydig är han ej hvad han tör öfrigt kan vara! LS 8 ab LI PJ Ht AA