Göteborgsposten – 11 december 1868, sida 2

—— —— a L AfpT; var öfvervunnen förunnade hon sig sjelf någon hvila I Rom, der hvarje feber anses som smittosam, beundrade man dubbelt honnes heroism, och det var som om hela staden andades lättare då faran var öfverstånden. Under hela denna tid såg jag dagligen min mor, men blott ett ögonblick för hvarje gång, ty hennes tillstånd fordrade fram ör allt lugn, och hvarje sinnes:örelse kunde förorsaka döden för henne, Under ett af dessa besök, då sjukdomen just var på sin höjdpunkt, hade jag sakta trädt fram till hennes säng. Hon sot och jag böjde mg försigtigt ned öfver heano för att lyssna till hennes andedrägt. I detsamma slog hon upp ögonen, och då hon sås Maria Annunziata på ena sidan af sängen och mig på den andra, smålog hon mot oss båda, fattade våra händer och lade dem sakta i hvarandra. Derefter tillslöt hon sina ögon, som om hon ville sofva. Jag kände huru blodet strömmade upp i mina kinder, men Maria Annunziata förändrade ej en min. Hon smålog blott, som man småler åt en sjuks infall, och tog åter till sitt handarbete, under det jag skyndade ut ur rummet för att ej förråda min rörelse. Efter att ett par månader ha legat till sängs var min mor så till vida återställd, att hon dagligen kunde göra små turer i vagn i