Göteborgsposten – 10 december 1868, sida 2

såg min mor förgråten ut. Det var klart att hon fick lida för min skull. Denna orättvisa upprörde mig och väckte en bitterhet i mitt sinne, som dittills varit främmande för mig; dock blef jag försigtigare i mitt uppförande och sökte undvika allt som kunde stöta. Bland de mångfaldiga personer, som dagligen kommo i vårt hus och blott sågo den skimrande ytan af vårt husliga lifs elände, fanns en ung principessa af Orsiniernas slägt, Maria Annunziata. Hon hade blifvit uppfostrad i ett kloster, och det var en kulen Novemberdag hon första gången trädde in i vårt hus. Himlen var höljd i moln, men det var som om rummet fylldes af solljus då hon trädde in, så underbart skön var hon. Hon blef snart en daglig gäst hos oss, ty min mor afgudade henne och min far kunde ej undvara henne. Hon var den enda, med hvilken han nedlät sig till att samtala, den enda som kunde förmå denne olympier att stiga ned från piedestalen. Med min bror hade det emellertid försiggått en underbar förändring. Hittills hade han alltid varit höflig mot mig, emellanåt alltför höflig, men med ens förändrade han sitt uppförande. Vi hade aldrig haft mycket umgänge med hvarandra, men nu drog han sig fullkomligt tillbaka, och då vi voro tvungna