Göteborgsposten – 9 december 1868, sida 1

selsätta fantasien. Man kan i sanning säga, att hvarje fotsbredd jord framkallar en sorntidsbild för ens minne, och vill man försjunka i det närvarandes, i ögonblickets njutningar, så finnes kanhända i hela verlden ej en plats, der naturen med gifmild hand och liksom i ett ögonblick af öfverdådigt lynne utgjutit ett sådant rikt mått af skönhet som öfver denna. Det var derför ej underligt, om den lilla tilldragelsen i kapucinerklostret glömdes med detsamma den var förbi; men den dykade beständigt ånyo upp för min erinring, och antingen jag med bössan på axeln strötvade omkring vid Anapoflodens stränder för att skjuta foglar, eller jag satt i Albergo del Sote i ett muntert lag med det gnistrande Syrakusavinet framför mig, tyckte jag mig beständigt se den magre kapucinermunken med det bleka, skönt formade ansigtet törobrående fästa sin feberglödande blick på mig. Tanken på att jag hade orätt och att jag i ungdomlig ifver måhända gått för långt lemnade mig ej någon ro. En vacker dag var jag åter på väg till Latomierna och mina fötter förde mig ovilkorligt framåt den sandade och solbeglänsta väg, som leder längs efter den från forntiden berömda porto marmoreo ; eller marmorhamnen till kapucinernas kloster,